Texten är en reflektion av föredraget Gudsmöte med psykedelika? av Lars-Göran Sundberg den 17 november 2025, i Katedralkaféet i Uppsala. Hela föredraget finns att se på Kristen i akademins YouTube-kanal här.
Denna novemberkväll i Domkyrkoakademin talade Lars-Göran Sundberg om psykedelika, alternativ andlighet och kristen tro. Sundberg arbetar som själavårdare och även högskolelektor i historisk-praktisk teologi, själavård och religionspsykologi vid Johannelunds Teologiska Högskola i Uppsala, Han är doktor i teologi och har examen i counseling psychology. Domkyrkoakademin arrangeras av nätverket Kristen i akademin och Uppsala domkyrkoförsamling i samarbete med studieförbundet Sensus.
Psykedelika är ett samlingsnamn för droger som påverkar centrala nervsystemet, sinnes- och kroppsintryck samt känslovärld. Drogerna inkluderar bland andra LSD, psilocybin och meskalin. De kan ge upphov till hallucinationer men även kraftigt förstärkta sinnesintryck vilka i sin tur ger upphov till hallucinationer.
De senaste tio åren har det i vissa grupper blivit populärt att använda psykedelika för att få transcendenta upplevelser. Användandet är dock förbjudet i Sverige. Viss forskning tillåts dock under restriktiva former, exempelvis kring möjliga effekter på depression och trauma. Men forskningen är svår då man inte känner till hur biverkningar kan kontrolleras och inte vet vad som ger terapeutisk effekt.
Sundberg har i sitt arbete som själavårdare i kyrklig kontext ibland kommit i kontakt med personer som använt psykedelika. Fenomenet har koppling till dagens nyandlighet och har ekon från 1970-talets hippiekultur. Han har noterat att människor som använt droger försökt ”komma bort”, alltså velat fly verkligheten, snarare än att försöka ”komma hem” eller närmare någon sanning om verkligheten.
Människan tycks vara sökare till sin natur, som efter helhet, frid och det gudomliga. Det behöver naturligtvis inte vara genom psykedelika, utan kan även gälla bergsbestigning, extrem sport eller extrem sexuell utlevelse. Det finns flera exempel i historien på personer som genom extrema aktiviteter funnit det gudomliga. I Augustinus (354–430) självbiografiska bok Bekännelser framgår att han kan ha varit en ganska desperat sexberoende ung man. Hans inre rastlöshet drev honom till den förlösande insikten att hjärtat endast finner ro i Gud. Och Luther (1483–1546) pressade sig depressivt innan han blev förlöst av någon slags gudserfarenhet.
Sundberg frågar sig om det idag är postsekulariteten som knackar på dörren. Han nämner psykologen Pehr Granqvist, som forskat om anknytningsteori och menar att sökandet efter något bortom självet är ett tecken på att den nutida samhällsordningen, som i huvudsak är sekulär, är otillfredsställande. Men man vill inte ha en auktoritär eller dogmatisk form av kristenhet utan en andlighet som fokuserar på den personliga upplevelsen.
Vad får då människor som använder psykedelika ut av detta? Är det en kontrollerad religiöst-liknande upplevelse, därmed en form av materialism 2.0? Eller är det transcendering bortom egen kontroll, det vill säga kontroll bortom sig själv, i kontakt med gudar, änglar och demoner? Är det kanske det gudomliga fast på egna villkor, en tämjd gud? Sundberg konstaterade att det hursomhelst är upplevelsen i sig som är viktig. För att i någon mån optimera upplevelsen finns behov av ett sammanhang med lugn gemenskap. Det kan gälla i samband med resor till länder där användande av psykedelika inte är förbjudet, för att skapa en klosterliknande miljö, med terapeuter, samtal och gemenskap.
Sundberg fortsatte med att kontrastera med ”kristen tro med tuggmotstånd” och några historiska vittnesmål som illustrerar att det inte leder framåt att söka upplevelser eller sinnestillstånd i sig. Aposteln Paulus menade sig till och med vara bedragen av sina begär. Och allmänt gäller i Bibeln att inte berusa sig, utan att skapa en öppenhet och sensibilitet för något annat än självet och därigenom transformeras till gudslikhet, även i livet med stor smärta.
Angående att söka upplevelser som det primära, tänker jag på filosofen och författaren Martin Buber (1878–1965) som drog slutsatsen att upplevelser i sig inte har någon del i världen, de är tomma då de förblir ”i människan”. Endast genom att handla deltar människan i världen, och endast så kan hon finna sin mening och eventuellt få möta Gud.
Klassisk kristen tro innebär att bli tillgänglig för gensvar på ett gudomligt tilltal, snarare än att själv nå fram till någon gud. Det är en kallelse till relation och Guds verk att möta såväl som svara. Men varför skulle vi älska Gud?, citerar Sundberg predikanten, författaren och klosterbildaren Bernhard av Clairvaux (1091–1153). Varför detta fokus på just Gud? såsom vi uppmanas i bibeln (t ex Mark 12:29–30). Det finns ingen mer värd att älska en Gud, svarade Clairvaux!
Blaise Pascal (1623–1662), och många med honom, underströk att människans största hinder för gudsnärvaro är högmodet. Tro handlar om att lära känna den Gud som finns, att överlämna sig till den Gud som har uppenbarat sig för människan. Gemenskap ”i Kristus” innebär gemenskap i ett sammanhang där Gud ges utrymme. Församlingsgemenskapen kan så vara en form av verkstad för andligheten, menar Sundberg. Kristna behöver varandra. Och, tänker jag, gemenskap där Gud ges utrymme är av annan art än gemenskap i samband med användande av psykedelika där den egna upplevelsen är i fokus.
Hur då få ihop tillvaron? Det är mer rågbröd än tårta, konstaterade Sundberg. Det är en fråga om våra val och vårt handlande, vilka alltid ger erfarenheter och ibland ”upplevelser”, i stället för att söka upplevelser i sig. Sundberg avslutade med att påminna om Psaltarens Psalm 23, att livet kan gå genom tåredalen men också gröna ängar att vila på. Och Guds närvaro i allt detta bär.
Thomas Leyser