Texten är en reflektion av föredraget Stjärnor som föds och dör — från Big Bang till Betlehem av Martin Sahlén den 12 februari 2024. Hela föredraget finns att se på Kristen i akademins YouTube-kanal här.
Katedralakademins första föredrag år 2024 gavs av Martin Sahlén som talade om hur materien som vi alla består av har sitt ursprung i universums tidiga utveckling och stjärnors inre. Denna översikt mynnade ut i en redogörelse för vetenskapliga studier rörande möjliga astronomiska fenomen som föreslagits ligga till grund för Betlehemsstjärnan. Sahlén är docent och forskare i astronomi med inriktning mot astrofysik vid Uppsala universitet. Hans forskning fokuserar på förståelsen av universums storskaliga struktur, och dess samband med astrofysik och fundamental fysik. Evenemanget arrangerades av nätverket Kristen i akademin och Uppsala domkyrkoförsamling i samarbete med studieförbundet Sensus.
För 13.8 miljarder år sedan genomgick universum vad som kommit att kallas den stora smällen (eng. big bang), såsom uppdagats genom observationer tillsammans med den mest vedertagna teori. Vad som hände dessförinnan är inte klarlagt även om det finns intressanta hypoteser. 200–500 miljoner år efter den stora smällen tändes de första stjärnorna och de första galaxerna bildades. Observationer med James Webb Space Telescope (JWST), som sändes upp i rymden år 2021, visar överraskande att det fanns tio gånger fler massiva galaxer än förväntat redan för 13,1 till 13,7 miljarder är sedan! Betydligt senare, för ungefär fem miljarder år sedan började universums expansion att accelerera, såsom alltjämt sker. Vi vet dock inte än vad som driver på denna acceleration. I avsaknad av vedertagna förklaringsmodeller kallar man detta okända mörk energi. Inom parentes är mörk energi något annat än mörk materia. Den senare förklarar synlig materias rörelser över stora avstånd där gravitationen från den synliga materien ensamt är för svag för att ge upphov himlakropparnas rörelser.
Under de första minuterna efter den stora smällen, då universum alltjämt var extremt hett och sammanpressat, bildades de lättaste grundämnena. Teorin förutsäger ungefär 77% väte, 23% helium och något lite litium, vilket stämmer med observationer. Tyngre grundämnen uppkom först långt senare inuti stjärnor under deras livscykler.
En stjärna bildas genom att områden av gas och stoft i rymden sakta dras samman av gravitationen. När tillräckligt mycket har dragits ihop tillräckligt tätt fusioneras väteatomer samman till helium varigenom enorma mängder energi frigörs — stjärnan tänds. Energin gör stjärnans inre än hetare vilket ökar på fusionen mellan atomkärnorna, samtidigt som stjärnan, som solen, lyser av hettan. När vätet i stjärnans inre har förbrukats avtar fusionen och därmed bildandet av nya atomkärnor. Stjärnan svalnar, trycket avtar och gravitationen får överhanden varmed stjärnan kollapsar. När en massiv stjärna kollapsar leder detta till en supernova, en av de mest spektakulära händelserna som vi kan uppfatta i universum. En chockvåg kastar ut enorma mängder materia samtidigt som stjärnans innersta kollapsar till en extremt tät neutronstjärna. Från det stoft som kastats ut kan nya stjärnor bildas; en ny livscykel tar vid och fler, tyngre grundämnen skapas, såsom exempelvis kol som är viktigt för de livsformer vi känner till. Materien som du och jag består av har så bildats för mycket länge sedan inuti stjärnor under en eller flera livscykler.
Men hur är det med Betlehemsstjärnan, som förde stjärntydarna från österland till Betlehem och Jesusbarnet? Kan den också ha varit någon tilldragelse på himlavalvet som kan förstås i fysikaliska termer? Betlehemsstjärnan nämns första gången i Bibelns Matteusevangelium (2:1–12) som fick den slutliga form vi har idag kring år 80.
Astronomen Knut Lundmark (1889–1958) publicerade flera artiklar om Betlehemsstjärnan. Baserat på kinesiska annaler från år 5 f.v.t. drog han slutsatsen att den kan ha varit en ny stjärna, en så kallad nova. Denna möjlighet nämndes också tidigare av Jean-François Foucquet (1729). Fysikern Colin Humphreys (född 1941) kom dock fram till att det kan ha varit en komet, baserat på hur stjärnan rört sig och lett stjärntydarna på deras väg — detta grundat på samma kinesiska annaler. Humphreys noterade tre ovanliga konstellationer, ”tre tecken i himlen”, under åren före Jesu födelse vilka kan ha uppmärksammat stjärntydarna på att något ovanligt var på gång. År 7 f.v.t. befann sig Saturnus och Jupiter i trippelkonjunktion i Fiskarnas stjärntecken, dvs. planeterna kunde tre gånger inom endast några månaders tid ses mycket nära varandra. Kort därefter anslöt sig Mars så att i början av år 6 f.v.t. alla tre planeterna befann sig nära varandra, alltjämt i Fiskarnas stjärntecken. På våren år 5 f.v.t. syntes en komet i Stenbockens stjärntecken i öster vilken rörde sig västerut. Denna ”stjärna” rörde sig allt saktare för att så småningom stanna upp över Betlehem, som man ser det om man likt stjärntydarna kommer från öster. Tidslinjen för kometens rörelse över himlen stämmer med Bibeln och andra historiska uppgifter. Att ”stjärnan” stannar över Betlehem är konsekvent med att kometen då var så avlägsen att den nu rörde sig bort längs siktlinjen och därför såg ut att ha stannat upp. Jag finner det förunderligt hur naturvetenskapen emellanåt tycks bekräfta Bibelns berättelser!
Avslutningsvis citerade Sahlén Psaltaren 19:2:
Himlen förkunnar Guds härlighet,
himlavalvet vittnar om hans verk.
Vi ser processer som började i den stora smällen och vilka med tiden ledde till liv och människor. Trådar löper från begynnelsen ända till idag, 13.8 miljarder år långa trådar; allt är ett! Men vart är vi på väg? Det kan vi bara ana och hoppas, menade Sahlén. Kanske förenas allt detta, långt fram i tiden, i ett nytt Jerusalem såsom Bibeln talar om.
Thomas Leyser