Texten är en reflektion efter föredraget Äkta människor, äkta AI: artificiell intelligens & det mänskliga från 24 februari 2020.
Ärkebiskop Antje Jackelén och Paul Hemeren, lektor i kognitionsvetenskap vid Högskolan i Skövde, samtalade denna intressanta kväll i Katedralkaféet om människan och artificiell intelligens (AI). Moderator var Oliver Li, forskare i religionsfilosofi vid Uppsala universitet.
Hemeren inledde med att han tolkade dagens ämne som gällande artificiell äkta intelligens, snarare än äkta artificiell intelligens. Han ställde direkt några konkreta frågor: Vilka egenskaper måste en digital enhet ha för att tillskrivas etiskt ansvar? Vilken roll spelar verkligheten, dvs har digitala enheter verkligen de egenskaper man tillskriver dem? Ett exempel är att det händer något i människan när enheterna förses med ”ögon”.
Jackelén berättade att vid en biskopsvisitation nyligen hade barn tillfrågats om framtiden: ”Det vore bra med en robot som gjorde mina läxor!” ”Men vad händer i ditt huvud då?” Det hade barnet inte tänkt på. Människan har sedan länge reparerat och förbättrat sig själv, t ex genom meditation, helig dans, glasögon och inopererade datachip. Homo sapiens kan bli till Tekno sapiens. Kommer humanoidrobotar att kunna älska? Kommer de kunna döpas? Jag tänker på den vackra musikvideon med Björks ”All is Full of Love”.
När människan förbättrar den välfungerande människan kan utopi och dystopi komma att mötas. Vem tjänar på förbättringen? Vem betalar priset? Gagnas de minsta och de svagaste? Tänk om vi hade tillgång till all kunskap: så intressant det skulle bli! Eller: tänk om det är luckorna och bristerna som gör det intressant! Det är ett spänningsfält mellan optimering/fulländning och begränsning/ofullkomlighet.
De två inledande anförandena tydliggjorde att detta med människor och AI aktualiserar frågor rörande människans kärna och identitet. Jackelén noterade att för inte så länge sedan inom kyrkan var själar det centrala. Idag är även kroppen viktig. Just kroppslighet är viktigt att ta med när vid diskuterar äkta människor och AI. Vi förser som sagt gärna robotar med ”ögon” och detta påverkar hur vi agerar med dem och vad vi upplever. Själen tänker vi att den bär det personliga. Men vad är egentligen anden? Andlig mognad är viktigt och relevant för människor (t ex visdom, kärlek, osjälviskhet). Rätten till andlig utveckling finns inskriven i barnkonventionen som just har blivit lag i Sverige. Jackelén konstaterade att mänskligheten står inför svåra problem, t ex klimathot och sociala omvälvningar i samhällen. För att lösa dessa krävs andligt mogna och visa ledare.
Men skulle en robot kunna utvecklas andligen? Hemeren menade att han kan för lite teologi för att kunna särskilja själ och ande, utan han för tills vidare in dessa båda begrepp under medvetandet. Detta påminner mig om psykologen Jane Loevinger och hennes egoutvecklingsteori. Hon identifierade 9-10 nivåer för jagets utveckling, från spädbarnets försociala symbios med modern (eller annan närmsta vårdnadshavare) till de mest integrerade nivåerna där man känner säkerhet i egna värderingar och inte behöver ifrågasätta andras samt ser på sig själv och andra med tolerans och försoning. Dessa högsta nivåer i medvetandets utveckling kan kanske anses tillhöra det andliga.
Hemeren framhöll att kristendomen är en teknologi- och framstegsvänlig religion. Där finns ett oerhört ansvar för kristna. Dock, underströk Jackelén, människor behöver mer kunskap. Det skulle finnas studiecirklar om dessa frågor i varenda by i landet.
Att den välfungerande människan förbättrar sig själv till fulländning är en utopi. Men ofullkomlighet är en källa till kreativitet: Nöden är uppfinningarnas moder! Om människan genom AI närmar sig fulländning kan detta innebära kreativitetens död, dvs en dystopi. Jag drar mig till minnes att psykologen Rollo May diskuterat förutsättningarna för kreativitet. Dess kanalisering i tekniska framsteg är naturligtvis gott på en nivå men fungerar som ett psykologiskt försvar mot existentiell rädsla på en djupare nivå, rädsla för det omedvetna och irrationella. Tekniska framsteg utgör därmed ett hot mot förutsättningar för kreativitet, dvs mot dess egen existens. Utopi och dystopi möts.
Den betydelse som begränsningar och ofullkomlighet har för kreativitet tycker jag är konsekvent med Guds skapande av världen enligt Bibeln, att Gud, allsmäktig och alltigenom god, fortlöpande skapar just genom den begränsade och ofullkomliga människan. Kan det vara så att det är denna begränsning och ofullkomlighet som möjliggör kärlekens uttryck? Och hur kan vi i så fall bygga in detta artificiellt i digitala enheter?
Avslutningsvis konstaterade Jackelén att problemen som AI ställer oss inför inte är nya. Hon påminde oss om Göthes epos Trollkarlens lärling. Men den globala dimensionen innebär nya frågor. Idag utvecklas AI till 80% av vita män. De dilemman som detta kanske leder till kan inte hanteras med juridik ensamt. Utvecklingen av AI behöver vanliga medborgare som värnar demokratin. Hemeren betonade att kroppen behövs. Han är optimist, men AI måste användas med försiktighet. Som kristna har vi i tillit till Gud som är kärlek en grund att stå på och behöver vara med. AI ska värna människors välbefinnande.
Thomas Leyser