Texten är en reflektion efter föredraget Själviska gener och självutgivande kärlek den 2 maj 2022.
I 2022 års tredje Katedralakademi talade Christoffer Skogholt om själviska gener och självutgivande kärlek. Föredraget var en kritisk analys av Richard Dawkins bok Den själviska genen. Skogholt är doktorand i religionsfilosofi vid Uppsala universitet. Evenemanget arrangerades av Nätverket kristen i akademin och Uppsala domkyrkoförsamling i samarbete med studieförbundet Sensus.
I boken Den själviska genen för Dawkins fram tesen att evolutionen är resultat av selektion av gener snarare än selektion på organismers nivå. Han drar vidare slutsatsen att evolutionen gjort människan självisk, menar Skogholt. Som teologiskt intresserad funderar Skogholt kring tanken att människan skapats till Guds avbild vilket kan tydas som att människan skapats med förmåga att förstå sin omvärld och att nå kunskap. Skogholt vill beskriva Dawkins argumentation och visa att den inte håller både från teoretiskt och empiriskt perspektiv. Teoretiskt är det viktigt att skilja på själviskt och adaptivt beteende. Med adaptivt beteende menas här att samarbeta för att bättre klara av en situation, det vill säga att bygga relationer ger fördelar (direkt eller indirekt). Själviskt beteende innebär att bättre klara av en situation på bekostnad av andras möjlighet att hantera den. Det empiriska argumentet är att vi ser att människan är hjälpsam. Även barn är hjälpsamma i jämförelse med schimpanser. Barn hjälper i större utsträckning spontant till när det behövs hjälp än vad schimpansungar gör (även när det inte leder till belöning).
Evolutionen är ett faktum, men ett faktum som fordrar tolkning. Man kan kritisera Dawkins bok på olika sätt. Ett exempel är retoriken vilken kan sägas vara aggressiv. På hermeneutisk nivå kan man analysera vad Dawkins sätter i centrum för att belysa evolutionen: hans centrala metafor är självisk. Dawkins argumenterar för att om man ser till hur naturen fungerar måste man logiskt säga att allt är själviskt. Även empiriskt, om man ser till hur människan faktiskt beter sig, menar han att människan är självisk. Människan är uppenbarligen både hjälpsam och självisk, tänker jag.
Skogholt konstaterar att Dawkins sätt att argumentera är teoridrivet. Dawkins börjar med en förförståelse och härleder därifrån slutsatserna. Men människan har fler egenskaper än de som krävs för en viss ”fitness” i den miljö som hon lever i (fitness är ett mått på sannolikheten att en organism överlever och kan reproducera sig samt få avkomma som når vuxen ålder). Att ha ögon att orientera sig med har att göra med fitness. Men ögonfärgen, exempelvis, har inte att göra med att ögon utvecklats, utan är något utöver förmågan att se. Våra biologiska egenskaper är fler och större än de för vilka dessa selekterats. Och både själviskt och adaptivt beteende kan öka en individs fitness.
Det är viktigt att göra vissa distinktioner gällande altruism och själviskhet, framhåller Skogholt. Moralisk altruism, som inkluderas i psykologisk altruism, innebär handling som är betingad av psykologiska faktorer och behöver inte ha att göra med fitness. Evolutionär altruism, å andra sidan, innebär att någon annans fitness ökar medan den egna minskar utan att något motiv är inblandat. Evolutionär altruism har endast att göra med fitness. Evolutionär och moralisk altruism kan dock tänkas sammanfalla ibland.
Dawkins anser att om man blir glad av att utföra en god gärning är man ju självisk när man utför handlingen. Men man kan invända att glädjen stammar ur att man är altruistisk, inte att man fått som man vill. Skogholt menar att Dawkins här blandar ihop moralisk och evolutionär altruism. Dawkins lägger dessutom till en tredje form av själviskhet som visar sig i genernas funktion. En framgångsrik gen är en gen som ökar sin relativa andel över tid på bekostnad av andra gener, den är med andra ord hänsynslöst självisk. Med utgångspunkt från sitt resonemang vill Dawkins inte förespråka en moral som bygger på evolutionen. Om vi vill bygga ett samhälle av samarbete och moraliskt beteende behöver vi varnas för vårt evolutionära arv.
Dawkins tänker att generna ger organismen regler för beteende. Men man kan även se det som att generna ger kapaciteter. Det kan exempelvis gälla regeln att få avkomma eller kapaciteten att ta hand om avkomma. Vi har fått kapaciteten att ta hand om och uppfostra barn. Det ger tillfredsställelse att nyttja de kapaciteter vi har. Även en schimpanshona som förlorat sin unge kan adoptera en annan unge. Vår förmåga till empati kan tänkas ha utvecklats för att ta hand om barn. Men vi kan använda denna kapacitet i vidare sammanhang. Att evolutionen fungerar genom selektion på genernas nivå utesluter inte att det genom evolutionen framkommer kapaciteter som möjliggör ett mer komplext beteende än det för vilka generna selekterats, som exempelvis moraliskt beteende. Frågan är varför vi genom evolutionen fått de kapaciteter vi har.
Och inte ens på genernas nivå har evolutionen endast främjat själviskhet. Genernas funktion beror även på hur generna samverkar med varandra. I en komplex organism måste många gener fungera tillsammans. Gener kommer vidare att ha olika effekter i olika miljöer. En gen för att bryta ner laktos, till exempel, är vanlig i de relativt små områden där man länge konsumerat mjölk, men i världen som helhet dominerar inte denna gen.
Frågan är hur mycket som är själviskt, sett moraliskt, och hur mycket som är adaptivt (som även det bör vara genetiskt betingat). Det behövs både och. Jag tänker att människans beteende bestäms både nerifrån och upp i komplexitet samt uppifrån och ner. Människans beteende påverkas både av generna och av sociala och kulturella sammanhang vilka är uttryck för samarbeten. Och på den mest komplexa nivån, kan man tänka sig, finns Gud, skaparen av människan med sina kapaciteter, som är självutgivande kärlek vilken för samman människorna.
Thomas Leyser