Hans Liljenström och Rainer Carls: Den fria viljan

hjärnan

Texten är en reflektion efter föredraget Den fria viljan från 28 oktober 2019.

Hans Liljenström, professor i biometri vid Sveriges lantbruksuniversitet, och Rainer Carls, jesuitpater och doktor i teoretisk filosofi, samtalade denna kväll kring den månghundraåriga frågan: Har vi en fri vilja? Moderator var Christoffer Skogholt, doktorand i religionsfilosofi vid Uppsala universitet. Katedralkaféet var fullsatt.

”Varför har ni tagit er hit?” inledde Liljenström med att fråga i sin framställning om detta med fri vilja. Ja, det kan man undra! Med ”fri vilja” åsyftas vanligen medvetna handlingar, det gäller den aktiva aspekten av medvetandet. Många val som vi gör beror dock på hur vi valt tidigare, dvs vi väljer av vana. Dessa val ska kanske inte hänföras till fri vilja. 

Liljenström konstaterade att det inom fysiken, den mest grundläggande av naturvetenskaperna, inte tycks finnas något utrymme för fri vilja. Inom fysiken finns endast determinism genom naturlagarna och slump. Experimentresultat från neurofysiologen Benjamin Libet med flera visar att statistiskt sett kan en signal ses i hjärnan hela en halv sekund eller längre innan känslan förnims att exempelvis vilja röra fingret. Det är härav frestande att dra slutsatsen att viljan är ett epifenomen, att det egentligen är något annat i hjärnan som styr. Man har dock ifrågasatt om dessa mätningar verkligen behöver tolkas på detta vis. Fri vilja är varken determinism eller slump. Liljenström citerade neurobiologen och filosofen Walter Freeman som menar att inget val är helt deterministiskt eller helt fritt utan det beror på dig – en tanke som härstammar från Thomas av Aquino. Dagens naturvetenskap kan inte förklara medvetande och fri vilja, vilka båda är grundläggande för människans natur och upplevelse av livsmening.

Carls inledde sin framställning utifrån ett filosofiskt perspektiv: ”Vad menas med att vi vill något?” Han illustrerade med tre korta texter från olika författare och tidsepoker hur vi under renässansen förlorade synen att det är Gud som är Gud och i stället gjorde människan till  gud. Anselm av Canterbury (1033-1109) hävdade att människan endast är fri om hon säger ”ja” till sin vilja till rättrådighet. Om hon säger ”nej” styrs hon av något annat än sitt egentliga jag. Giovanni Pico della Mirandola (1463-1494) å sin sida menade att Gud skapat människan utan att stänga in henne med gränser, så att hon själv med egen vilja skulle fastlägga sina gränser. Människan skulle fritt och ärofullt ge sig själv den gestalt hon ville ha, som att kunna degenereras till lägre djuriska former eller regenereras till högre gudomliga. Martin Luther (1483-1546) avvek från renässanstanken på betydelsen av fri vilja och ansåg att människan inte har någon egen frihet. I stället förordade han en religiös lösning på denna problematik: Det finns endast kampen mellan det onda och det goda i människan, kampen mellan Satan och Gud som rider henne. 

Liljenströms och Carls framställningar illustrerade med tydlighet det breda spektrum som berörs av frågan huruvida det finns någon fri vilja, vilket även präglade det efterföljande samtalet dem emellan. Medan man inom filosofi och teologi befattat sig med tanken på fri vilja i århundraden betonade Liljenström att neurovetenskapen är en ung vetenskap, vilken befinner sig på nivån för fysiken på Copernikus tid.

Dagens människa lever i allmänhet kvar i renässanstanken om betydelsen av fri vilja, att människan så att säga är gud och fritt kan välja mellan det ena eller det andra. Jag finner det dock intressant att många av dagens neurobiologer, som anser att människan styrs av omedvetna processer i samspel med omgivningen, snarare knyter an till Luthers idé att människan bestäms av andra makter än en egen vilja. Carls poängterade dock att i fall det inte finns någon fri vilja, finns heller inte sanning eller falskhet. Då måste vi göra si eller så, vi kan inte välja; sant och falskt har ingen mening.

Carls argumenterade för Anselms tankegångar. Frihet innebär att vi kan välja mellan det rätta eller det angenäma. Hjärnan, impulsen, väljer gärna det angenäma; om vi tänker efter väljer vi dock det rätta. Vi har veto gentemot de impulser som uppkommer inom oss, t ex på grund av det enorma informationsflödet vi dagligen utsätts för i det moderna samhället. Och t ex alkoholisten kan säga nej till den ofrivilliga impulsen, om och om igen. Frihet är förmåga: människans frihet är förmågan att upprätthålla viljan till rättrådighet, snarare än att kunna välja mellan det ena eller det andra. Om Gud alltså skapar mig i detta nu är jag fri att säga ja till mig själv, den jag skapas att vara, eller nej.

Så varför tog vi oss till katedralkaféet denna måndagkväll? Kanske var det för att vi sade ja till oss själva, att vi härigenom förverkligade något av vårt egentliga jag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *