Texten är en reflektion efter föredraget Gud: återkomsten? från 15 oktober 2018.
Oktoberkväll och Katedralkaféet var fullsatt. Teologen och författaren Joel Halldorf talade om sin bok Gud: Återkomsten. Massmedier intresserar sig för religion och religionsutövande. Kändisar talar öppet om sin tro. Filmer och böcker handlar om gudaväsenden och annat övernaturligt. Men vad har religion för plats i samhället, egentligen? Och hur förhåller sig religion till demokrati? Är den kanske ett hot?
Den nya öppenheten till trots är religion alltjämt ett känsligt ämne i Sverige. Vad gäller fotboll, exempelvis, kan vi följa dess vardag via media. Läktarbråk upplevs därför som undantag. Media intresserar sig dock inte i samma utsträckning för religionens vardag, vilket gör att religionens ”läktarbråk” får oproportionerlig tyngd i rapporteringen. Det blir en snedvridning som bidrar till missuppfattningar om religion och religionsutövning.
Idag, väl inne i 2000-talet, börjar vi kunna se med viss distans på 1900-talet. Sverige blev demokratiskt år 1921 genom införande av allmän och lika rösträtt. Halldorf observerar att församlingsliv under 1800-talet, särskilt inom frikyrkorna, tränade människor i att sammansluta sig och att samverka vilket gynnade utvecklingen av demokratin.
1900-talet blev ideologiernas århundrade. Efter naturvetenskapens och teknologins hissnande framgångar hade Gud förklarats död, och människorna sökte vara värdiga ersättare. Västerländska samhällen och stater sekulariserades. Halldorf förtydligade att det är skillnad på ett sekulärt samhälle och en sekulär stat: En sekulär stat gynnar inte den ena eller andra religionen men tillåter religioner, som i dagens Sverige. Men hur gick det med de sekulära samhällena? Det är slående att 1900-talets ateistiska ideologier skördade ofattbart mycket liv, både i och utanför Europa.
Vi ser idag ett förnyat intresse för religion och för Gud. Religioner har kommit tillbaka och är här för att stanna, även om det inte behöver bli så att religioner kommer att dominera i västerländska samhällen i framtiden. Politiska partier har tappat 70-90% av medlemmarna medan kyrkor endast tappat några tiotal procent. Halldorf menar att den kristna mångfalden är en ofrånkomlig del av moderniteten. Sverige har blivit ett postsekulärt samhälle.
Jag tänker i detta historiska perspektiv på en utvecklingsspiral med cykler av identifiering-differentiering-integrering som bland andra filosofen och författaren Ken Wilber diskuterar. Naturvetenskapens och teknologins frammarsch tillsammans med människans individualisering gjorde för många religion och religösa världsbilder som man tidigare identifierat sig med ohållbara. Det skedde differentieringar i det som varit enhetligt, både vad gäller människor och deras traditioner och värderingar, samt mellan områden som konst, vetenskap, religion och politik. Samhällen och stater sekulariserades. Den nya ordningen tycktes dock inte kunna ge svar på livets stora frågor och inte heller formulera ett meningssammanhang som motsvarade behoven, trots makalös förbättring i materiell levnadsstandard och fysisk hälsa. Det har skett differentieringar och detta måste följas av integrering av det differentierade på ett högre plan om utveckling ska fortgå.
Kristendomen har traditionellt i huvudsak varit institutionell medan människan med tiden alltmer individualiserats. Men med en sökande öppenhet från både den institutionella sidan och den personliga kan en ömsesidig utveckling ske så att den nu enskildgjorda människan åter kan integreras i både samhälle och det stora sammanhanget. Religion kan på det sättet gynna en starkare förankring i det som människor innerst finner viktigt och därmed i viss mån immunisera dem från kortsiktiga politiska agendor och ytlig politisk argumentation vilka urholkar demokratin. Religionen kan så även idag verka i demokratins tjänst och samtidigt främja människans självförverkligande.
Tack Joel Halldorf för en informativ och inspirerande kväll med perspektiv på 1900-talet såväl som framtiden med ett hoppfullt budskap om vad återkomsten av Gud kan ge.
Thomas Leyser