Texten är en reflektion efter föredraget Drömmen om ett ännu bättre liv från 30 september 2019.
Lars Johansson, lärare i religionsfilosofi och religionshistoria vid Örebro teologiska högskola och dessutom universitetspastor, talade denna kväll om den utbredda psykiska ohälsan och vad som kan vara bidragande orsaker till den. Efter en flerårig studie rapporterades 2018 att varannan student lider av psykisk ohälsa (Folkhälsomyndigheten och Ungdomsbarometern). Johansson möter detta i sitt arbete som universitetspastor. Men ohälsan gäller inte bara studenter: Försäkringskassan har visat att 46% av alla sjukskrivningar kan relateras till psykiska diagnoser. Varför är det så här?
Det finns nog ett samband mellan ohälsan och det utbredda sökandet och behovet av vägledning i livet, som antyds av utbudet av självhjälpslitteratur och kurser. Självhjälpsindustrin världen över omsätter många miljarder. Människan är alltjämt en gåta för människan. Redan Augustinus sökte efter det sanna självet: ”Vad är jag, min Gud?” (ur Bekännelser).
Vad kan då vara bakgrunden till denna ohälsa – i vårt materiellt sett välbärgade samhälle? Sedan 1400-talets renässans har människan alltmer individualiserats. Med tiden ledde detta till frikoppling från förankrande traditioner och auktoriteter, exempelvis från den romersk-katolska kyrkans då betungande påbud. Sekulariseringen medförde förändrade tolkningsmöjligheter och med tiden tog psykologin över flera av religionens funktioner.
Idag har denna utveckling gått så långt att vi tycks ha för mycket frihet och för lite trygghet. Växande välstånd har medfört högre förväntningar på livet men inte ökad medvetenhet om de faktiska möjligheterna. Detta har lett till en förväntningsexplosion, menar Johansson. Människan har försatts i projektläge: allt kan förbättras, och du kan göra det själv! Livsdagarna har så blivit till en jakt på ett bättre liv och ett bättre jag. Vi har lämnat disciplinsamhällets ”du måste” och kommit till prestationssamhällets ”du kan” i vilket var och en lätt kan bli till sitt eget arbetsläger. Och i detta slåss marknadssamhället om vår uppmärksamhet. Just uppmärksamhet är dagens hårdvaluta. Upplevelsen av brist i denna situation kan vara vår rikaste resurs, ett hopp, ett tecken på mänsklig värdighet.
Johansson anser att kyrkan och teologin nu behöver återvinna skapelsen, det vill säga världen och människan. Det behövs en teocentrisk helhetssyn där Gud står i centrum snarare än människan; det finns en frihet i att inte (behöva) vara gud själv. Denna helhetssyn bejakar att människan formas av både skapelse och söndring. De största ögonblicken i livet rör ofta känslan av att ha fått en gåva (t ex en vacker dag, ett barn, att ha blivit frisk och åter ha kraft i kroppen). Detta gäller inte i lika hög grad om de ting vi själva förvärvat. Att livet är en gåva som jag tar emot är en insikt som ger frihet.
Man talar dock idag i allmänhet inte om en möjlig relation mellan den utbredda ohälsan och tröttheten samt, å andra sidan, existentiella frågor som lots till mening och livsåskådning. Utan denna koppling lever vi dock i en tomhetskultur. Psykiatern Johan Kullberg hävdar att 80% av dagens psykiska ohälsa har existentiella kopplingar. Det saknas i modernitetens samhälle fora för diskussion och bearbetning av existentiella frågor.
Kan vi alla skapa våra liv? Många säljer detta budskap. Självhjälpstekniker är användbara i begränsade områden. Det är t ex välkänt att mental träning har betydelse för prestationer, som uppträdanden i samband med idrottande eller musicerande. Men uppfattningen om total egenmakt vad gäller livet som helhet kan medföra känslor av otillräcklighet, misslyckande, skuld, stress, depression, etc. Är kanske mycket av coaching och självhjälp bara mer av den medicin som gör oss sjuka? Ansvaret lastas över på den enskilde, i stället för på exempelvis myndigheter och arbetsgivare. Johansson citerar psykologiprofessorn Svend Brinkman som uppmanar oss att inte bara i coachningens anda lyssna till vår ”inre röst” utan även på medmänniskorna! Uppmärksamhet på andra är livsnerven i våra relationer och ger livet riktning. Jag tänker här på det Jesus säger enligt Nya testamentet, att vi skall älska vår nästa som oss själva, varken mer eller mindre. Vår uppmärksamhet behöver vara balanserad och riktad både inåt och utåt.
Kristen livssyn ger utrymme för sårbarhet, svaghet och lidande, alltså hela människan. Kriser är inbyggda i evangeliets kärna: skaparens Herre levde som människa, led och gick i döden. Han har varit ner i det djupaste och svartaste av hål. När den troende som t ex drabbats av obotlig sjukdom ger upp andan finns Herren där: välkommen hem; jag har sett hur du kämpat; jag har väntat på dig. Lars Johansson ser med optimism på det ökande intresset för kristendomen bland dagens unga, med sina drömmar om ett bra och meningsfyllt liv.
Thomas Leyser