Pehr Granqvist: ”Tryggare kan ingen vara? Om gudsrelationer, psykologi och tro”

Texten är en reflektion efter föredraget Tryggare kan ingen vara? Om gudsrelationer, psykologi och tro från 1 februari 2021.

2021 års första nätverksföredrag hölls av Pehr Granqvist som talade om sin bok Attachment in religion and spirituality — a wider view (år 2020). Granqvist är professor i psykologi vid Stockholms universitet. Föredraget följdes av ett samtal med Mikael Kurkiala, forskare i kulturantropologi och författare. Det var första gången under pandemin som ett nätverksföredrag inte hölls i Katedralkaféet utan endast gick att följa över nätet.

Kvällens tema var huruvida troendes gudsrelation kan ses som en anknytningsrelation. Granqvist understryker att hans forskningsprojekt inte rör frågan om Gud existerar. Han sysslar endast med metodmässig reduktion och överlämnar ontologisk reduktion till andra. För den som vill fördjupa sig i Lina Sandells psalm Tryggare kan ingen vara rekommenderar han Sofie Walters läsvärda doktorsavhandling (år 2013).

Anknytning gäller hur barn känslomässigt knyter an till sina vårdnadshavare och syftar till att vidmakthålla fysisk och psykologisk närhet. Anknytningsrelationer är starka och över tid ihållande känslomässiga band. Vid otrygghet och stress använder barnet anknytningspersonen som en säker hamn och trygg bas. Anknytningsrelationer är asymmetriska. Barnet ser anknytningspersonen som klokare och starkare medan anknytningspersonens relation till barnet är präglat av omvårdnad och kärlek. Anknytning tänks att under evolutionen ha befrämjat genöverlevnad och biologisk utveckling.

Anknytningsteorin fungerar som ankare till att förstå människors relationalitet och trygghetssökande. Anknytningssystemet är i funktion hela livet. Samspelet mellan barnet och anknytningspersonen utgör en grund för förhållningssätt i vuxna relationer. Det främsta exemplet på trygg anknytning i vuxen ålder är långvariga parrelationer.

Det är vanligt med surrogatanknytningar, till exempel med gossedjur och senare (från 3-4 år) med låtsaskompisar (som inte kan ses), särskilt hos barn i otrygga miljöer. Ganska tidigt börjar vi alltså laborera med idéer och relationer som inte är observerbara med våra sinnen. Detta kan vara en viktig kognitiv grund för att förstå gudsrelationer som vuxen: Gud kan ju inte heller ses. Jag tänker på det aposteln Paulus skriver om Jesus i Nya testamentet: ”Han är den osynlige Gudens avbild” (Kolosserbrevet 1:15). Jesus kallar också Gud för fadern och lärde ut bönen Vår fader (Matteusevangeliet 6:9–13).

Granqvist lyfter fram tre aspekter som tyder på att anknytningsrelationer kan vara relevanta för gudsrelationen. Teistisk tro har en antropomorf gudsbild vilken kan vara viktig för att synkronisera med mänskligt medvetande. Vidare: religion är relation, med Gud och medmänniskorna. Det är därför naturligt för en psykolog att fokusera på relationalitet snarare än specifika trosuppfattningar. Och för det tredje: kärlek är en dominerande emotion i gudsrelationen.

Det kanske säkraste tecknet på gudsrelation är bön, vilken uttrycker personlig relation och psykisk närhet till Gud. Gud ses som en säker hamn att vända sig till i stress — även ateister kan göra detta. Gud ses därtill i de flesta religioner som klokare (allvetande) och starkare (allsmäktig) än vi själva. Guds attribut är ungefär desamma som för en trygg bas, som vägledande, hjälpsam och förlåtande (jämför åter med bönen Vår fader). Sådan säker hamn och trygg bas förknippas med ökat välmående. Experimentella studier visar att ”God is the idea of an absolutely adequate attachment-figure” (Kaufman, 1981). En viktig skillnad är dock att Gud inte är observerbar medan en anknytningsperson är en verklig människa. Anknytningspersoner har objektivt sett även en samspelshistorik. Ur ateistisk synvinkel gäller detta inte en gudsrelation, även om det gör det för den troende.

Forskningsstudier antyder att religion kan ha positiva hälsoeffekter för troende. Religion bringar enhet till jaget. Det tycks inte vara någon specifik aspekt som kan pekas ut som särskilt hälsobringande utan det verkar vara komplexet som helhet som har betydelse. Men hur kan man bringa enhet till jaget för sekulära klienter i en splittrad värld? Trygghetsfunktioner som i mer religiösa länder hänförs till Gud har i Sverige delvis övertagits av staten, men bara delvis. Dessa har då blivit abstrakta och opersonliga. Den sekuläre svensken söker inte trygghet hos exempelvis Försäkringskassan. Var ska då enhet till jaget komma från? Här finns endast frågor idag, om än viktiga så inga svar.

Kurkiala konstaterade att det i dagens samhälle finns en grundotrygghet. Vi försöker klamra oss fast vid ting som inte är förankrade. Kurkiala illustrerade med en upplevelse under en flygtur: när planet kom in i turbulens klamrade han sig fast vid flygplanssätet, som naturligtvis inte alls var särskilt djupt förankrat! Vi har det mycket bra materiellt sett, ändå är vårt fokus gärna inställt på det som inte är tillfredsställt. Många vill fylla tomrum hela tiden. I jägarsamhället hade man i stort sett tillgång till allt det som också kunde fås. I det vilsna samhället är vi oupphörligen omgivna av ting som vi inte kan få. Granqvist inflikar att en anknytningsperson bör ha personliga drag för att fungera. Barn kan troligen inte knyta an till en smartphone. Kurkiala instämmer: Det är svårt att be till exempelvis ekosystemet, även om det är viktigt att vi bryr oss om det.

Jag tänker på Martin Bubers analys av jagets relation till världen. Vi förhåller oss som Jag-Det (där Det kan bytas ut mot Han, Hon eller Hen) eller som Jag-Du. Det-världen är fylld av objekt som angränsar till varandra genom orsak och verkan. Jag-Det-hållning är grundläggande för vetenskaplig förståelse. Det-världen är även fylld med alla de objekt vi kan sträva efter att förvärva. Men om Det-världen tillåts dominera utarmar den oss. Det som livnär Det-världen är Jag-Du-hållning, äkta möten med andra personer. Buber menar att det personliga Jag-Du-mötet med Gud är själva urtypen för Jag-Du-relationer. Detta tycks mig konsekvent med att gudsförhållandet fungerar som en anknytningsrelation. Kan alltså någon vara tryggare ”än Guds lilla barnaskara”?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *