Texten är en reflektion efter föredraget Jag tror för att förstå – Pekka Mellergård i samtal med Jonas Lindberg från 23 november 2020.
Denna kväll i Katedralkaféet samtalade Jonas Lindberg med Pekka Mellergård om hans bok Jag tror för att förstå — en essä om att finna och bli funnen. Mellergård är neurokirurg och överläkare på Universitetssjukhuset i Örebro, förutom författare. Lindberg är präst i Uppsala domkyrkoförsamling, religionssociolog och även han författare.
Mellergårds bok handlar om resan från barndomens tro, till naturvetenskap, att hålla på att förlora sin tro och att återfå den. Det är så mycket som tar över i vuxenlivet, konstaterar Mellergård, törnen och tistlar som det heter, till exempel karriär och familj. ”Är jag neurokirurg eller människa?” Vid en punkt i livet som 39-åring på arbete i Saudiarabien böjde han knä i hotellet och överlämnade sig åt Gud. Inget särskilt hände! Men redan efter ett par dagar infann sig en märklig frihetskänsla. Sedan dess värderade han saker och ting annorlunda och det blev annorlunda.
Bokens titel knyter an till en maxim myntad av den medeltida ärkebiskopen Anselm av Canterbury som på latin lyder: Credo ut intelligam (‘jag tror för att jag skall förstå’). Kritiker till kristen tro tänker ibland att man tror för att man inte förstår. Men Mellergård understryker att sådant tänkande beror på bristande kunskap och missuppfattningar. Jag påminns om att både Augustinus och Anselm betonade lärospiralen ”Att tro för att förstå” och ”Att förstå för att tro”, två deviser förbundna i ömsesidig belysning och justering.
Även Lindberg har skrivit i liknande ärende, om att hålla på att förlora sin tro. Förutom Lindbergs senaste bok, Sju steg i kristen tro (2018), värderar Mellergård särskilt den tidiga skriften Frihetslängtan (1994) som det finaste han läst om tro. Tro är en resa. ”Du måste våga ta ett steg och ett steg till, och växa in i det där.”
Medan religion i internationellt perspektiv varit på frammarsch en tid är många svenskar fortfarande präglade av sekulariseringens världsbild: att religion sakta håller på att försvinna. Men religion fortsätter att finnas med oss även i Sverige, och syns allt mer idag. Sociologen och filosofen Jürgen Habermas med flera har diskuterat det postsekulära samhället som söker en samexistens och dialog mellan tro och vetande. Religiösa och sekulära människor måste kunna leva tillsammans och lära av varandra.
Lindberg fortsätter på temat och frågar vad det finns för positiva trender i det svenska samhället. Det har öppnats upp för ett större universum: Hur ska vi förhålla oss till flyktingar med olika trosinriktningar? Vad är kärlek och mening i allt detta nya som sker? Om man funnit det som är det mest värdefulla i livet, återfunnit pärlan som Mellergård gjorde som 39-åring, då vill man dela med sig. Religionens återkomst gör det möjligt för fler att upptäcka vad som är meningsfullt i livet. Det finns dock en brist på människor som syns i samhället med personlig erfarenhet av Gud och att leva i tro. Detta kan göra att kyrkan inte känns relevant, för att exempelvis kunna leda till svar på livsfrågorna. Det finns dock en längtan efter andlighet. Lindberg inflikar att pastorn Tomas Sjödin är ett bra exempel på någon som syns och får människor att lyssna.
Mellergård konstaterar att många människor attraheras av buddismen inom vilken man bland annat tar fasta på att begäret orsakar lidande och då drar den slutsatsen att man därför måste bli av med begäret. Men det är ett tragiskt synsätt att föreställa sig att man kan upptäcka tillvaron som varande en illusion och mena att man kan övervinna begäret. Detta är för Mellergård ett bedrägeri, att förneka att vara människa. Begäret är reellt, men det har betydelse vem det riktas mot. Endast Gud kan möta begäret.
Mellergård är naturvetare och ibland ställs naturvetenskap och gudstroende mot varandra: Finns det en konflikt här? Nej, detta är inget som skaver, för honom. Om Gud är skapare är det bara intressant och spännande att lära sig om världen och människan. Det finns inget att vara rädd för! Lindberg frågar vidare om vi kan använda naturvetenskapliga metoder för att söka Gud. Det finns enorm skönhet i naturen. Så mycket fungerar på ett sådant sätt att det är svårt att inte leda tankarna till en skapare. Den judeo-kristna traditionen, och Jesus som person, får mig att behöva ta ställning, säger Mellergård. Men kan man bevisa något av detta? Den intressanta frågan är om kristendomen har något att säga oss. Kristen tro handlar om tillit och förtroende, inte fasta mekaniska bevis. Erfarenheten av gudsmötet, så olika starkt det kan vara, som gör att tron växer är intressant och märklig. Men man måste söka: den som söker han finner. Lindberg noterar att det är relevant att tala om erfarenhetsbaserad kunskap. Det handlar så mycket om mötet med den Andre, ibland i vänskap, nattvardsfirandet, kärlek, i alla de ting som är på riktigt och öppnar upp mot något större. Kyrkans tradition förvaltar och när en enorm rikedom. Det är något som fungerar, tänker jag.
Mellergård berättar att icke-troende vänner ibland närmar sig honom för att prata om detta med tro mellan skål och vägg, kanske den sena stunden efter ett samkväm när garden sänks. Men man har inte så mycket tid att utveckla saker och ting i ett kort samtal sådär. För dem har han skrivit. Nu kan han säga: läs först boken, så kan vi prata sen!
Thomas Leyser