Petra Carlsson och Elisabeth Belgrano: ”Det sanna, det goda, det sköna – i klimatkris och i tillvarons bristfällighet”

Texten är en reflektion efter föredraget Det sanna, det goda, det sköna – i klimatkris och i tillvarons bristfällighet från 1 mars 2021.

Kvällens evenemang arrangerat av nätverket Kristen i akademin och Uppsala domkyrkoförsamling var ett samtal mellan Petra Carlsson, docent, högskolelektor och präst, samt Elisabeth Belgrano, vokal uppträdandefilosof, filosofie doktor i konstnärlig forskning, och student i teologi. Carlson inledde utifrån sin bok Avantgarde art and radical material theology: a manifesto (utgiven år 2020).

Det handlade om teologi och konst, närmare bestämt om teologins skönhet, godhet och sanning i termer av betydelsen av materialitet och bristfällighet i rysk avantgardistisk konst. Ryska konstruktivisters inspiration från ikonmålarnas praktiska närvaro i handhavandet av pensel och mötet med målarduken är en beröringspunkt med en teologi som utgår från det vardagliga, relationella och kroppsliga, snarare än höga ideal.

Carlsson berättade om två personliga händelser som var något av en verklighetsupptäckt. Den ena var som präst i Storkyrkan: Vad är det som händer i nattvarden, med all denna mångfald av människor? Det är som att Gud möter oss genom just mångfalden, denna gemenskap av människor samlade av olika anledningar. Den andra händelsen inträffade under den heta sommaren år 2018 i samband med att FN:s klimatpanel IPCC i sin rapport visade att läget för klimatet är akut. Det var då hon skrev boken. Den handlar om två kvinnliga konstnärer och den avantgardistiska konsten som föds ur folket i fattigdom och desperat längtan efter förändring, strax före den ryska revolutionen år 1917. Konstnärerna fångade drömmen om förändring underifrån, från folket. Konstruktivisterna, som de kom att kallas, blev bannlysta av den regim som sedermera tog makten.

De radikala konstnärerna, ofta ateister, valde att gå i skola hos ikonmålare. Där hände något: De mötte en andlighet som handlar om påtaglighet. Ikonmålarna förmedlade en relation till det materiella och kroppsliga i tillvaron. Denna andlighet talar om färgen och om hur penseln ska vinklas, snarare än höga idéer och abstrakta sanningar. Du ska vara så närvarande i det du gör att du fylls av respekt för skapelsen och ser det stora mysteriet i den lilla färgklicken som möter penselspetsen och försiktigt förs till målningen som arbetas fram. Det gäller en mångfaldens verklighet värd vördnad. Konstruktivisterna fann kraft i påtaglighetens andlighet. De överförde sedan sin insikt till vardagens vana handhavande av tingen, som exempelvis hanteringen av tallrikar. Det gäller människans liv mitt bland alla hennes ting — konstruktioner som kan göra drömmar verkliga.

För att kunna skapa ett mer kärleksfullt och hållbart samhälle måste vi börja med det vardagliga. Mötet mellan människa och ting står i centrum. Konstruktivisterna kallade sig inte konstnärer utan medkonstruktörer (av verkligheten) eller produktionister. Vi ska vara materialets assistenter, inte dess herrar. Det gäller medskapande snarare än avbildande och imitation, att deltaga i en process som redan pågår. Konstruktivisterna ville berätta om beroendet av tingen: vi klarar oss inte utan dem. När vi håller i verktyget eller maskinen förmedlar detta beroende av apparaterna vår egen begränsning. Det skapades ett formspråk som vittnar om människans beroende och vill visa på förmågan att samarbeta konstruktivt med tingen, som pennor, papper och andra verktyg.

Den andlighet som Carlsson mötte i nattvardssituationen är också den andlighet som ger riktning i klimatkrisen. Det gäller en andlighet som vittnar om det sanna, det goda och det sköna i människans vardag: det sanna genom närvaro och relation just där vi befinner oss, det goda i form av ödmjukhet i mötet och det sköna i form av den skönhet som framträder när liv och ting samverkar i omsorg för ett kärleksfullt och hållbart samhälle. Denna andlighet inbjuder till möte och samtal, men är mindre lämpad för monologer.

Carlsson och Belgrano konstaterade att skönhet har många dimensioner. Alla sinnen kan vara med. Det är fascinerande att se vad som händer när vi låter andra sinnen komma in och leda oss. ”Åh, så tråkigt att se trädet bara som vi brukar, med en stam, grenar och så”, sade Carlsson. Då har hon gått vidare med att tänka i termer av exempelvis ljud och fått en rikare upplevelse. Ett annat exempel: I luthersk tradition är vi vana att förstå med huvudet när vi sitter i kyrkan. Men vad säger oss hörseln eller smaken?

Inom ikontraditionen vill man se med flera perspektiv samtidigt, till exempel ett hus både framifrån och från sidan samtidigt. Vad är då den sanna verkligheten? Och den sanna andlighetens gestalt? Är det kanske det ”vuxna perspektivet”? Frågan uppkommer hur tillvaron framträder om vi tänker oss dess mångfald som en helhet. Är det möjligen så Gud ser tillvaron och våra enskilda liv? undrar jag. Belgrano blir berörd när hon får syn på det allra närmaste samtidigt med det allra största. I rörigheten och bristfälligheten, i brottstyckena, såsom allas vår tillvaro ibland framstår, kan vi få syn på skapelsen som helhet. Detta visar på närheten till helheten. Hon berättade om mötet med den behövande medmänniskan i denna coronatid: Att lära sig och våga stå i det som är litet och samtidigt det största.

I rörigheten, när gudstjänsten bryts av att ett barn springer fram och allas ögon är öppna, blir det ett personligt tilltal från skapelsens ordning — både om vi blir glada eller kanske irriterade: Just ja, det var ju inte min ordning som gällde! Då är det något heligt som sker, menade Carlsson. Belgrano arbetar i sitt sjungande ofta med gamla noter som kan vara rikt utsmyckade. Hon sjunger ibland i kyrkorum med en otrolig akustik. Det kan låta rörigt med alla ekon och vara störande att inte höra sin egen röst. Så fick hon ett tips: det är just det som är meningen! Sjung i ekot, i klangen. Då blev det ett rikt möte mellan den egna röstens lek i klangen, den gamla notbilden och med korsriddarna som gått där i samma kyrkorum för länge sedan. Skönheten manifesteras genom alla sinnen i sann närvaro.

Carlson återkom till Storkyrkan: Gud visar sig genom den mångfaldiga skaran av nattvardsfirare. Det är fantastiskt när man för samman all denna mångfald till ett helt, konstaterade Belgrano. Och i nattvarden konfronteras vi med kroppslighet, det som smakar, blöder och dör. Nattvarden är därför det bästa vapnet mot avgudadyrkan. Det sker så lätt att vi annars blir kära i våra egna tankeidéer och abstrakta sanningspåståenden. Vi har alltså mer än det ”vuxna perspektivet”. Carlson noterade att nyskapelse är möjlig bara om man inte bedömer och analyserar vilket vi annars gärna gör som vuxna. I sådant genuint möte upplöses gränserna mellan ditt och mitt. Nyskapelse krävs för att hantera klimatkrisen. Vi kan alla verka i det vardagliga nära för att bidra till ett bättre samhälle, mitt i mångfalden och bristfälligheten. Påtaglighetens andlighet gäller vardagen, våra relationer samt det kroppsliga och materiella. Jag påminns om något som Martin Buber skrev i sitt verk Jag och Du i vilket han utlägger sin relationistiska filosofi: allt verkligt liv är möte.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *