Jan Blomgren: Tänker Gud göra comeback inom vetenskapen?

I höstens sista Katedralakademi talade Jan Blomgren om sin nya bok Jodå, Gud spelar tärning. Blomgren är professor i tillämpad kärnfysik och företagsledare. Evenemanget arrangerades av Nätverket kristen i akademin och Uppsala domkyrkoförsamling i samarbete med studieförbundet Sensus.

Blomgren berättade att han fick en 30-års kris: han upplevde sig leva ett dubbelliv. Under veckan arbetade han som forskare i kärnfysik och till helgen var det kyrkan som gällde. Men kunde det inte finnas kopplingar mellan dessa till synes skilda världar? Han fick möjlighet att emellanåt hålla lekmannapredikningar om naturvetenskap och tro. Boken, som är en populärvetenskaplig genomgång av modern fysik, är en sammanställning av dessa predikningar. Bokens titel, Jodå, Gud spelar tärning, syftar till Einsteins kommentar om kvantfysiken för nära 100 år sedan, att Gud inte spelar tärning! Einsteins vassa kommentarer tvingade fysikerna att tänka efter och skärpa sina argument och teorier.

Från den tidigaste naturvetenskapen med början i Galileo Galilei fram till kvantfysikens första formuleringar för ett sekel sedan fanns det inte någon plats för Gud inom naturvetenskapen, konstaterade Blomgren. Med dagens vetenskapliga förståelse skulle Gud kunna gör en hel del utan att naturlagarna behöver brytas. Vi kan dock inte bevisa eller motbevisa någon Guds verkan.

År 1632 publicerade Galilei sin bok Dialog om de två världssystemen. I den fiktiva dialogen ställs den geocentriska världsbilden, att jorden är universums centrum, mot den heliocentriska världsbilden, att det är solen som är centrum. Galilei visar med polemisk kraft på det orimliga i den då gängse geocentriska världsbilden, något som inte föll i god jord inom den auktoritära kyrkan. Efter en lång process dömdes Galilei till livslång husarrest.

Newton visade sedan att de himmelska rörelselagarna var samma som de jordiska. Dessförinnan hade man tänkt att dessa var olika: man hade trott att på himlen rörde sig kropparna i cirklar, medan de på jorden rörde sig i raka banor. Newton visade därmed att aspekter av det himmelska vara av samma art som det jordiska!

Decennier senare lär Napoleon ha frågat Laplace hur Gud då kommer in i allt detta. Laplace hade svarat att han inte behövde någon hypotes om Gud i sin filosofi (dvs den dåtida naturvetenskapen).

Naturvetenskapens frammarsch befästes under senare delen av 1800-talet med Darwins observationer om arternas uppkomst: han drog slutsatsen att allt liv på jorden sannolikt härstammar från en enda ursprunglig livsform i vilken liv en gång uppstod. Han kom därtill fram till en mekanism varigenom denna utveckling kan ske som han kallade naturligt urval, för att skilja den från det urval som människor gjort i årtusenden i husdjursavel.

Den som försökte få ihop en hel världsbild i detta läge upplevde sig nu stå inför ett problem: fenomen på himlen och det jordiska tycktes följa snarlika lagar. Dessutom verkade utvecklingen av liv drivas av en form av ”råhet” snarare än av Guds försyn.

Med formulering av kvantfysiken i början av 1900-talet tog slumpen plats i naturvetenskapen, vilket luckrar upp den obevekliga determinism som utvecklats inom den tidiga naturvetenskapen till att göra anspråk på världsbilden. Ett exempel är att atomkärnors radioaktiva sönderfall inte kan förutsägas, utan dessa sker slumpmässigt. Dock kan man bestämma tiden för sönderfall statistiskt sett med hög precision, som ett medelvärde av många sönderfall. Heisenberg formulerade sin obestämdbarhetsrelation som bland annat säger att man inte kan bestämma både läge och hastighet samtidigt hur exakt som helst. Obestämdbarhetsrelationen tillåter även kraftbärande partiklar att existera och verka under en tillräcklig kort tid, vilka inte skulle tillåtas under längre tid. Och kvantpartiklar beter sig ibland mer som vågor och ibland mer som partiklar, beroende på hur man mäter — de uppvisar därmed en slags tvåenighet (apropå att de flesta kristna uppfattar Gud som treenig, tre personer i en: Fadern, Sonen och den heliga Anden).

Blomgren drar av ovanstående och andra exempel slutsatsen att betydelsen av slump och obestämdbarhet i hur världen fungerar på kvantnivå ger utrymme för Gud att verka direkt utan att naturlagar behöver brytas. Men Gud måste tillåtas för både det vi kan förklara såväl som för det vi inte kan förklara. Om Gud endast används till att förklara det vi inte kan förklara, blir Gud med tiden på reträtt när vi kan förklara mer och mer.

Det är intressant att Gud kan tänkas verka genom slumpen och obestämdbarhetsrelationen. Men jag tänker här också på filosofen Martin Buber som framhåller att vi inte ska använda Gud till att förklara det ena eller det andra, likt man använder ett instrument eller ett objekt för ett bestämt syfte. Men Gud kan tilltalas, och detta tilltal påverkar oss.

Thomas Leyser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.