Texten är en reflektion av föredraget Helighet och hädelse i ett postmodernt samhälle den 13 mars 2023.
I 2023 års första föredrag inom Katedralakademin talade Fredrik Heiding om helighet och hädelse i ett postmodernt samhälle. Heiding är jesuitpater och högskolelektor vid Newmaninstitutet i Uppsala, samt ingår i tidskriften Signums redaktion. Föredraget byggde på en nyligen publicerad artikel i Signum (nr 2/2023). Evenemanget arrangerades av nätverket Kristen i akademin och Uppsala domkyrkoförsamling i samarbete med studieförbundet Sensus.
Det finns flera problem med att analysera hädelse i vår tid, konstaterade Heiding. Ett är att allt kretsar kring individen. Debatten kring koranbränning, exempelvis, handlar i huvudsak om huruvida en individ får göra så eller inte. Ett annat problem är att inget längre betraktas som heligt. Vidare har samhällets gemenskaper blivit otydliga. Kollektiv står lågt i kurs, inte minst religiösa gemenskaper.
Men går det att finna balans mellan individens rättigheter och respekt för gemenskaper? Huruvida religiösa gemenskaper kan kräva något beror på vilken vision av samhället som dominerar. En vision är att samhället i grunden är ett allas krig mot alla. Detta leder till polarisering, menade Heiding. Ett alternativ är ett samhälle byggt på idén om det gemensamma goda.
När Heiding gav exempel på hädelse som är intressanta i sammanhanget ville han undvika de som handlar om konst (som satirteckningar eller utställningen Ecce homo). Dessa rör sig inom den konstnärliga frihetens domän. Han nämnde i stället elevers upplevelser i den svenska skolan. Kristna elever upplever förenklingar och förolämpningar från både andra elever och lärare. Ett annat exempel är vandalisering av Mariastatyer.
Hur har vi hamnat i denna obalans att allt handlar om individens rättigheter? frågade Heiding. För att ge perspektiv på individens rättigheter utgick han från den brittiske filosofen och nationalekonomen John Stuart Mill (1806–1873) och hans bok Om friheten som anses vara ett av liberalismens mest betydelsefulla verk. Boken ansågs radikal när den kom ut då den förespråkade individens frihet. Den blev till en hälsosam utmaning av auktoriteters alltför starka ställning. Hur kunde den brittiske medborgaren göra sig gällande?
Mill ansåg att en individ ska få hysa vilken ståndpunkt som helst, men får inte ge upphov till skada eller såra, får inte väcka anstöt, uppvigla eller stimulera till tumult. Man vinner på att framföra åsikter sakligt, inte polemiskt. Hur skulle Mill, som härförare av individens frihet, betrakta exempelvis koranbränning? Den valda platsen har betydelse. När det skedde utanför den turkiska ambassaden måste det betraktas som stötande, även om endast ett fåtal personer var närvarande, och då mest journalister. Internätet möjliggjorde dock snabb spridning till många. Ordet blasfemi kommer av ett grekiskt verb med betydelsen att ’smäda’, ’skada’ eller ’såra’. Detta är precis vad Mill ville undvika.
Mill betonade den personliga relationen till Gud samt betydelsen av samvetet. Det gäller alltså fokus på individens gudsrelation. Han går dock ej in på den anglikanska kyrkans sociala engagemang eller betydelsen av sakramenten. Obalansen hos Mill är just att han inte yttrade sig om gemenskapers möjliga betydelse, konstaterade Heiding. Jag tänker dock att Mill verkade i ett samhälle där auktoriteter och kollektiv i flera avseenden var förhärskande, och att det i denna situation var viktigast att värna just individens frihet.
Kristna har i alla tider fått utstå hån och hädelse. Heiding visade en tecknad reproduktion av en inristning på en vägg i Rom från 200-talet, kallad Alexamenos graffito och som nu finns bevarad i Antiquarium del Palatino (se bilden med den korsfästa åsnan som illustrerar denna text). Och aposteln Paulus skrev ännu tidigare om att behandlas ”som jordens avskum, som mänsklighetens drägg” (1 Korintierbrevet 4:10–13).
Men åter till dagens postmoderna samhälle: hur kan balans mellan individens frihet och gemenskaper upprättas? Det finns inom kristenheten en vision av ett samhälle byggt på det gemensamma goda. I Andra Vatikankonciliets (1962–1965) pastoralkonstitution Om kyrkan i världen av idag (Gaudium et spes nr 26) sägs bland annat:
För varje dag blir människors beroende av varandra allt djupare och breder ut sig över världen. Följden blir att det gemensamma goda — det vill säga summan av de sociala villkor som möjliggör för grupper och enskilda att fullkomnas lättare och mer fullständigt — i dag alltmer framstår såsom något världsomfattande.
Om man skriver under på detta med fredlig samexistens finns det alltså skäl till att individer såväl som grupper behöver ta hänsyn till varandras behov och berättigade anspråk. Filosofen och författaren Jürgen Habermas, som anser sig själv vara religiöst omusikalisk, menar att religiösa gemenskaper kan bidra med viktiga värden i ett demokratiskt system. Han anser dessutom att man behöver lära känna det som är främmande, som enskilda troende och att besöka gudstjänster för att få inblick i vad detta med tro handlar om. Det gäller kunskap genom bekantskap.
Slutligen, vi har idag i mångt och mycket förlorat erfarenhet av och kunskap om traditionell helighet. Heiding föreslog att man kunde skapa mer kontakt med det som religionsfilosofer kallar sekulär helighet. Ibland kan man höra ting som att man nästan blir religiös av att vistas i skogen eller att det är heligt att få gå på idrottsevenemang. Det heliga nalkas man med vördnad! En annan möjlighet kan vara att öka kyrkors synlighet i samhället, som att hålla gudstjänster utomhus och, tänker jag, att kyrkor såväl som individuella troende engagerar sig och gör sin röst hörd i skilda samhällsfrågor, som i kvällens föredrag.
Thomas Leyser