Texten är en reflektion efter föredraget Bottenkänning: Guds långsamma svar på tillvarons djävulskap från 11 februari 2019.
När Fredrik Lignell som präst förrättade sin första begravning var det en 12-årig flicka som avlidit i cancer. Kyrkan var full av barn och nallebjörnar. Var finns Gud i livets snårighet och sårighet?
Katedralkaféet i Uppsala var fullsatt när Lignell kom för att berätta om sin bok Bottenkänning: Guds långsamma svar på livets djävulskap. Den handlar om hans och familjens långa resa sedan tonårsdottern plötsligt blivit gravid och kort därefter hamnar i djup depression med självdestruktiva inslag. Dottern medicineras med tung psykofarmaka och läggs även in på låst psykiatriavdelning. Stillsamt radhusliv och ljusa familjedrömmar förvandlas på kort tid till kaos och mörker. Finns det något i den kristna berättelsen som ger tröst när allt annat spruckit?
Lignell talar om att Gud verkar genom begränsningar. Kristna ser Jesus som sann människa och sann Gud. I Jesus har Gud, den allsmäktige, tagit gestalt i ett hjälplöst spädbarn och överlämnat sig i sin skapelses händer. Den allsmäktige och fullkomlige har begränsat sig själv i en förgänglig människa. Nya testamentets evangelier ger exempel på hur den vuxne Jesus rör sig just i det snåriga och såriga livet, och där tröstar och helar.
Så småningom kommer försommaren som hjälper Lignell att försonas med sitt liv, det han fick och allt det han inte fick. Gud finns och verkar alltjämt inom människans begränsningar, precis i den situation hon befinner sig. Det handlar om att sluta fred med sitt liv och sina begränsningar i stället för att föra krig mot dem.
Försoning är ett centralt tema i kristendomen. Lignell understryker att försoning inte innebär passiv resignation, som har en smak av bitterhet. Försoning ger frid och gör det trasiga helt genom att ange en kompassriktning i den situation som råder. Gud kan med sin närvaro trösta men kommer inte med förklaringar.
Lignell har inte mycket till övers för de som käckt menar att allt som sker i livet har en mening. Det är fruktansvärt att påstå något sådant. Men jag tycker det är tankeväckande att här påminna sig om psykiatrikern Viktor Frankl som under sin tid i andra världskrigets koncentrationsläger i Tyskland övertygades om att det inte finns någon mänsklig situation som helt saknar mening. Det är en sak att inte allt som sker har mening men det är något annat att det alltid går att finna en mening för sig själv i varje situation. Det verkar därför som att försoning och mening berör varandra. Försoning innebär att finna en kompassriktning i den situation som råder och denna riktning ger livet mening.
Slutligen, att Gud tycks verka och skapa genom den ofullkomliga människans begränsningar tänker jag är som med människans egen kreativitet, att nyskapelse beror av begränsningar: konstnären väljer färgskala och formspråk, poeten väljer versmått och vi säger att nöden är uppfinningarnas moder.
Det var en gripande kväll i katedralkaféet där även publiken bidrog med några egna upplevelser. Så var finns då Gud i livets snårighet och sårighet? Gud är närvarande och livet frågar oss efter mening. Jag säger tack till Fredrik Lignell för att han berättar. Det stämmer till ödmjukhet inför livet och Gud.
Thomas Leyser