Texten är en reflektion av föredraget När modernismen mötte den nya fysiken av Bengt Gustafsson den 13 maj 2024. Hela föredraget finns att se på Kristen i akademins YouTube-kanal här.
Säsongens tredje föredrag inom Katedralakademin gavs av Bengt Gustafsson som talade om möten mellan modernismen och den nya fysiken för ungefär ett sekel sedan. Gustafsson är professor emeritus i astronomi vid Uppsala universitet. Föredraget byggde på hans senaste bok Närda av samma längtan (Fri Tanke, 2024). Evenemanget arrangerades av nätverket Kristen i akademin och Uppsala domkyrkoförsamling i samarbete med studieförbundet Sensus.
Under det sena 1800-talet och början av 1900-talet präglades västerländsk kultur av experimenterande och uttryck som alltmer avvek från sociala och samhälleliga normer, i stort sett samtidigt inom skilda kulturområden. Denna kulturperiod, modernismen, sammanföll vidare med epokgörande upptäckter inom fysiken. Frågan uppkommer huruvida detta var en tillfällighet, eller om det var fysiken som gjorde intryck på konstnärerna, eller tvärtom, eller om det var tidsandan som stimulerade kreativa människor till omvälvande utveckling.
Den nya fysiken utvecklades inom loppet av några få decennier. Röntgenstrålning upptäcktes år 1895, för vilket Wilhelm Conrad Röntgen 1901 förärades det första nobelpriset i fysik. Einstein (nobelpriset i fysik 1921) publicerade den speciella relativitetsteorin år 1905. I denna visas att tid och rum utgör en helhet och flyter in i varandra beroende på hastigheten. En annan komponent i teorin är att massa, som väger något i gravitation, är en energiform. Den allmänna relativitetsteorin, publicerad 1915, utvidgar den speciella relativitetsteorin till att även gälla gravitation. Här beskrivs gravitation som en geometrisk egenskap hos rumtiden, att gravitation innebär krökt rumtid, snarare än att kropparna påverkar varandra med någon kraft.
Samtidigt utvecklades kvantmekaniken som gäller partiklar och energi på de allra minsta längdskalorna. Ett exempel är Heisenbergs obestämdbarhetsrelation som infördes av Werner Heisenberg 1927 (nobelpriset i fysik 1932). Den innebär att det inte går att bestämma läge och hastighet för en partikel hur exakt som helst. Detta leder till en fundamental oförutsägbarhet och konsekvensen att alla föremål också har vågkaraktär. Obestämdbarheten, och den betydelse som slump visar sig ha, gör att det inte går att förutbestämma framtiden utan vi har endast tillgång till statistiska egenskaper. Samma år introducerade Niels Bohr komplementaritetsprincipen vilken säger att ett fysikaliskt system kan behöva karaktäriseras av bilder som kan vara sinsemellan motsägelsefulla. Strålning, exempelvis ljus och röntgenstrålning, upptäcktes behöva beskrivas mer som partiklar eller mer som vågor beroende på sammanhang.
Under samma tidsepok revolutionerades konsten. Konstnärer utforskade abstrakt konst, först inom kubism med Braque och Picasso som tongivande (1907–1914). Futurism grundades av den italienske författaren, m. m., Filippo Tommaso Marinetti genom att publicera det första futuristiska manifestet 1909. Futurismen hyllade det mekaniska och industriella, och målningar gestaltade rörelse. På 1920-talet i Frankrike uppstod surrealism inom vilken man lät slumpen inverka på skapandet inom konst, litteratur och filosofi.
Gustafsson noterade gemensamma drag inom bland annat relativitetsteori och bildkonst. Parallellt med att Picasso och Braque arbetade med flera perspektiv i samma målning och därmed relaterade måleriet till geometri satt Einstein och läste in sig på icke-euklidisk geometri för sin teori rörande krökt rumtid. Vi ser vidare intresset för rörelse genom kroppars rörelse inom relativitetsteori, kubismens intresse för perspektiv som flyttar sig i samma målning och gestaltande av rörelse inom futurismen.
Inom litteratur utvecklades upplöst kronologi och inom poesin slog fri vers igenom i många länder. Atonal musik växte fram med bland annat polyrytmik och tolvtonsteknik med Arnold Schönberg i spetsen för utvecklingen. Grunden för tolvtonstekniken är att alla tolv tonerna i den kromatiska skalan ska ingå en gång i en sekvens. Ingen ton har företräde framför någon annan utan tonerna får endast mening relativt varandra. Detta kontrasterar mot vad som vanligen gäller i västerländsk musik som byggs upp av tonarter med dess sju toner ur den kromatiska skalan varav en är grundton. Einsteins speciella relativitetsteori beskriver hur fysikaliska lagar är invarianta vid byte av referenssystem med olika hastighet. Det finns ingen absolut punkt i rymden och ingen hastighet som har företräde framför någon annan, utan lägen och hastigheter har endast mening relativt andra lägen och hastigheter. Med slutna ögon och utan att känna vibrationer från tåget vi sitter i kan vi inte avgöra om tåget står stilla eller susar fram med konstant hastighet genom vildmarken, eller, för den delen, hur snabbt jorden rör sig relativt vintergatans centrum. Kroppars hastigheter har endast betydelse relativt varandra. Det är på motsvarande vis inom tolvtonsmusiken: det finns inte någon grundton, ingen absolut punkt som har företräde, utan tonerna har betydelse endast relativt varandra.
Vad gäller Einsteins arbete med relativitetsteorin tänker jag också på att Martin Buber utvecklade sin relationistiska filosofi ungefärligen samtidigt. Hans centrala verk, Jag och Du, publicerades 1923. I detta argumenterar han för att människans Jag endast finns till relativt ett Du och ett Det. Liksom det är primärt inom fysiken att rörelse är relativ, är relationer primära för oss människor, det vill säga att och hur vi förhåller oss till varandra.
Flera av de tongivande fysikerna under det tidiga 1900-talet var också hängivna musiker. Max Planck (nobelpriset i fysik 1918) hade absolut gehör och spelade cello, piano och orgel. Även Heisenberg var pianist. Einstein spelade fiol och uppträdde på lokala konserter. När han tillfrågades om varför han var så förtjust i musik svarade han att utan musik kan han inte göra fysik — båda är närda av samma längtan.
Thomas Leyser