Texten är en reflektion efter föredraget Simone Weil om studiernas betydelse för Gudskärleken från 8 april 2019.
Christine Zyka, lektor i filosofi och vicerektor vid Newmaninstitutet i Uppsala, talade denna aprilkväll om Simone Weil och hennes tankar kring studiernas betydelse för Gudskärleken. Katedralkaféet var än en gång så gott som fullsatt.
Simone Weil var filosof, mystiker och en bred författare. Redan som 16-åring skrev hon i skoluppsatsen ”Det sköna och det goda” att renhet, att vara renhjärtad, skulle räcka för att rädda världen. Det fanns i Weils tänkande från första stund en stark röd tråd i hennes dramatiska men alltför korta liv. Simone Weil framhöll att skrivande måste bygga på egna erfarenheter. Hon arbetade därför bland annat i pressindustri och bilfabrik samt engagerade sig fackligt. Med tiden insåg hon vilken effekt olycka kan ha i livet: god vilja räcker inte alltid. Hon såg också hur lätt man blir moraliskt svag av att uppleva barbari, kan glida in i detta och själv bli barbarisk. Härav förstod hon betydelsen av medlidande.
Kvällens huvudtema var förhållandet mellan studier, bön och uppmärksamhet. Christine Zyka citerade Weil i brev- och essäsamlingen Väntan på Gud: ”Nyckeln till en kristen uppfattning av studier är att bön består av uppmärksamhet.” Den lägre formen av uppmärksamhet är mer diskursiv och gäller vanliga studier. Den högre formen av uppmärksamhet är mer intuitiv och man ser i fågelperspektiv relationen till den stora helheten. Diskursiva studier stannar vid dessa men tränar den intuitiva uppmärksamheten på ett metaplan. Det spelar egentligen ingen roll vad man studerar. Vi kommer att hamna i de ämnen vi är känsliga för, därifrån kan vi sedan lyfta. Det är Guds list att så fånga in oss.
Den högsta formen av uppmärksamhet är bön. När uppmärksamheten är fullkomligt ogrumlad och ren, då är den bön. Det viktiga är att vända hela sitt vara mot uppmärksamheten. Det handlar om att vara till hands, närvarande och inväntande, snarare än koncentrerad och anspänd med siktet inställt på ett bestämt mål.
Men hur är det då för alla de människor som inte har läggning att studera utan är mer praktiskt lagda eller de som inte har möjlighet att studera? Dessa människor äger en gudsnärhet som finns i deras levnadsvillkor. De är redan nakna inför Gud, och behöver inte skala bort allt det som gärna skymmer för den studerande människan.
Simone Weil ersatte ofta ”Gud” med ”det goda”. Dock såg hon en fara i detta: att i ”det goda” lägga alltför mycket av sitt eget. När man vänder hela sitt vara mot uppmärksamheten i sig, utan avsikt att nå något resultat, finns en längtan efter det goda. Människan kan inte finna det verkligt värdefulla i livet av egen kraft, utan detta måste inväntas. Jag tänker till exempel på hur det är med kärleken. Dessutom: kärlek, uppmärksamhet och längtan är nära förbundna.
Simone Weil anklagas ibland för dualism, att kroppen är inget men själen allt. Jag tycker dock att hennes insisterande på att skrivandet måste utgå från egna erfarenheter och hennes sätt att skaffa sig erfarenheter genom kroppsligt arbete tvärtom visar att kropp och själ för henne hörde samman.
Christine Zykas föredrag om Weils livsfilosofi förde mina tankar till Martin Buber och hans upptäckt att människans jag är tvåfaldigt: vi förhåller oss till världen som Jag-Du eller Jag-Det, där Det kan bytas ut mot Han eller Hon. Det Weil kallar den högsta formen av uppmärksamhet tycker jag motsvarar Jag-Du-mötet med Gud. I allt kreativt arbete är uppmärksamheten medskapande. I ett genuint möte med ett Du, som likaså sker med hela ens väsen, är uppmärksamheten själva mötet. Det är förbehållslöst, oförutsägbart, kreativt och renhjärtat, med Weil, det enda som behövs för att rädda världen.
Som avslutning på denna intressanta kväll ställde Christine Zyka den livsbejakande och visionära frågan: Skulle det vara bra och överhuvudtaget möjligt att behandla och öva denna form av uppmärksamhet mer medvetet i skolan?
Thomas Leyser