Texten är en reflektion av föreläsningen Contested meanings: Evolutionary Co-operation and Natural Theology av Sarah Coakley den 10 september 2024.
Katedralakademins första föredrag för hösten 2024 gavs denna gång på engelska av Sarah Coakley och hade rubriken ”Contested meanings: Evolutionary Co-operation and Natural Theology”. Coakley är Norris-Hulse professor emerita i teologi vid Cambridge University. Katedralakademin arrangeras av nätverket Kristen i akademin och Uppsala domkyrka. Föredraget var ett samarrangemang med Newmaninstitutet, Uppsala universitet och Nordic Network on Science, Theology and Worldviews.
Forskning inom evolutionsbiologin har påvisat vikten av samverkan i ett brett spektrum av livsformer, från mikroorganismer till människor. Föreläsningen handlade om sådan evolutionär samverkan och hur den kan förstås teologiskt. Paradigmet om betydelsen av reduktionistiska regler för evolutionen, populärt sammanfattade i Richard Dawkins bok Den själviska genen, har visat sig vara otillräckligt för att upprätthålla utveckling över tid. Utan samverkan kommer en populations skick (eng. fitness) att förfalla.
Med evolutionär samverkan menas att en enhet inom en population förbättrar sitt skick på bekostnad av att någon annans försämras. Det relaterade begreppet altruism syftar till en specifik form av samverkan i vilken en eller flera individer avsiktligt avstår något från sina möjligheter för att någon annans skall förbättras. Evolutionär samverkan avser alltså både omedveten eller oavsiktlig samverkan och avsiktlig samverkan. Detta skiljer sig från samarbete i vilket båda parters skick förbättras.
Biologers arbete med matematiska modeller har det senaste decenniet visat på den överraskande allmänna förekomsten av evolutionär samverkan i växelverkan med naturligt urval på grund av mutationer. Frågan är hur evolutionära processer struktureras av sådan samverkan i förening med naturligt urval. (Begreppet naturligt urval infördes av Darwin för att skilja det från det urval som människor gör i växtförädling och djuravel.)
De matematiska modelleringarna har visat på fyra till fem mekanismer som kan vidmakthålla evolutionär samverkan. En mekanism är släktval, som innebär samverkan mellan genetiska släktingar. William Hamilton var den förste att matematiskt formulera denna mekanism. Hamiltons regel beskriver uppfattningen att naturligt urval på grund av upprepade mutationer gynnar genetisk framgång. Regeln gäller inte endast reproduktion, att individer för vidare kopior av sina gener till barn och barnbarn genom föräldraskap. Den beskriver även indirekt reproduktion genom altruistiskt beteende gentemot nära släktingars avkomma, därav begreppet släktval. Sådan, genetisk betingad, individuell determinism leder dock till samverkan endast om fenomenet fortgår bland släktingar. Hamiltons regel har haft betydande inverkan inom evolutionsbiologin.
En andra mekanism för evolutionär samverkan är förhållandet ”jag hjälper dig, du hjälper mig” (direkt reciprocitet) utan att behöva vara släkt. Ytterligare en mekanism är indirekt reciprocitet, att ”jag hjälper dig, någon hjälper mig”. Denna form är särskilt effektiv när språk har utvecklats genom att ryktet sprider sig genom att tala. Den gäller därmed främst människor, men även högre stående däggdjur. I rumsligt urval, den fjärde mekanismen, bildar individer skyddande kluster. De samverkande överlever i grupper om antalet samverkande överstiger antalet som trotsar samverkan.
En femte mekanism som undersökts benämns gruppurval som innebär att spela spelet med andra i sin grupp, exempelvis att inom en stam samverka gentemot en annan stam. Här är det själva gruppen som utgör den förklarande enheten, inte individen som i de föregående fyra mekanismerna. Många evolutionsbiologer misstänker dock att denna mekanism är en chimär då den går bortom enstaka individers skick.
Coakleys beskrivning av gruppurval får mig att tänka på hur det är i självorganisation, det vill säga hur ordning uppkommer i naturen: när många komponenter växelverkar uppkommer nya former av ordning vilka inte går att reducera till eller kan förklaras i termer av de ingående komponenterna var för sig. I sådan, så kallad, emergens beror typen av ordning just av själva växelverkan mellan de många komponenterna (exempelvis individer). I detta perspektiv skulle gruppurval kunna vara en unik form av samverkan där gruppen självt är den förklarande enheten.
Grupper med endast samverkande individer har visat sig växa snabbare än grupper med endast avhoppare (eng. defectors) från samarbeten. Fastän enstaka avhoppare på grund av individuell själviskhet vinner till en början, ”eftersom de inte lider för resten av oss”, gör de det på bekostnad av avtagande skick i populationen totalt sett. Med tiden består populationen av endast avhoppare. Samverkan visar sig vara nyckeln till nydaning av populationens skick. Matematiska modelleringar visar överraskande hur samverkan stabiliserar utveckling. Samverkan har därför föreslagits vara evolutionens tredje princip, tillsammans med mutation och urval — detta är dock fortfarande kontroversiellt.
Hamiltons regel, att släktval är inbyggd i generna, erbjuder en förföriskt enkel mekanism för samverkan. Fördelen med denna utilitaristiska förklaring är att samverkan finns i biologin. Men Coakley konstaterade att i en sådan reduktionistisk världsbild borde alla övriga observerade former av samverkan, vilka går bortom gynnande av den egna släkten (mekanismerna två till fem ovan), genom släktval med tiden blivit försvagade och obetydliga. Frågan är då hur moraliskt beteende och rikedomen av samverkan i evolutionen och naturen har utvecklats genom generna. Hur fortgick evolutionen genom växelverkan mellan samverkan och individuell determinism?
Med tanke på de aldrig tidigare skådade globala hoten av krig, terrorism och ekologisk katastrof, måste diskussionen om betydelsen av samverkan föras inte bara på biologisk nivå, utan även med hjälp av filosofin och dess verktyg. I ljuset av de empiriska och matematiska beläggen för evolutionär samverkan, vilken är den bästa etiska teori för hur samverkan och altruism har utvecklats från vår genetiska kod? Svaret på denna komplexa fråga kan knappast finnas inom biologin självt.
Utifrån detta perspektiv frågade sig Coakley vad evolutionär samverkan kan ha för betydelse för etiska och teologiska frågeställningar. Och vad är meningen med evolutionen som helhet? Frågan om mening med evolutionen går bortom det rent vetenskapliga och även det filosofiska. All vetenskap är dock laddad med metafysiska antaganden. Naturvetenskap kan inte hantera frågan om någon yttersta mening. Teleologi har uteslutits från början. En aspekt här, tänker jag, är att inom naturvetenskapen söks det som förklarar mesta möjliga med minsta möjliga antaganden. Vad kan förklaras utan att ta hänsyn till någon mening? Detta arbetssätt kan dock begränsa vad som kan förklaras, och därmed förståelsen av världen som helhet.
Coakley knöt ihop föreläsningen med en diskussion av naturlig teologi, det vill säga kunskap om Gud med hjälp av förnuftet (i kontrast till uppenbarelseteologi). Hon ser naturlig teologi som central för dagens situation med flera globala hot. Men naturlig teologi behöver försiktigt omdefinieras i enlighet med relevansen av ”andligt sinne”.
De komplexa frågeställningarna rörande evolutionär samverkan samt utarbetande av en ändamålsenlig etisk teori och teologi har lett Coakley in på en andlig tradition med rötter i Platons filosofi som därifrån påverkat tidig kristen teologi. Man menade att filosofisk (vetenskaplig) och teologiskt resonemang måste kompletteras med andlig och filosofisk praktik: kunskap allena räcker inte till.
Enligt teologen och kyrkofadern Origenes (200-talet) innebär sådan andlig praktik ett trefaldigt instämmande i Gud. Först behövs en förberedande fas (ethicae) i vilken den praktiserande övar upp och skärper sin moraliska sensibilitet. Det gäller andlig träning och rening. Den andra fasen innebär att tålmodigt lära sig en kontemplativ hållning till världen med syftet att se världen som helhet (physicae), vare sig det gäller fokus på evolutionen eller kosmos. Den sista fasen är den egentliga kontemplationen som mer direkt gäller Gud (theoria). Övningen är att omvandla sinnesförnimmelser till en andlig förnimmelse för att genom sinnena kunna se Gud i världen. Sådan uppövad kontemplation och ”andligt sinne” leder till djupare insikt om världen där det moraliska, intellektuella och andliga är integrerade i sökandet efter att förstå världen. Syftet är dock inte att finna argument för Guds existens. Oaktat alla argument för Gud behövs en omvandling i hjärtat för att övertygas av dem: vad är det i en människas inre som låter henne ta beslutet? Coakley menade att det behövs en kontemplativ blick för helheten.
Meningen med evolutionen som helhet går bortom det strikt vetenskapliga och filosofiska; det gäller mer än kunskap. Även kontemplativ andlig intuition eller sinne kan behöva beaktas. Vi erhåller något subtilt och andligt intressant när vetenskapligt och filosofiskt drar åt samma håll som andlig praktik i hur evolutionen uppfattas. I denna anda av integrerade mänskliga förmågor avslutade Coakley med att fråga: Kan upptäckten av betydelsen av evolutionär samverkan, med dess som det tycks genomgripande implikationer, hjälpa oss att bygga samarbeten som räddar världen?
Thomas Leyser