Texten är en reflektion av föredraget Vicepåven som satte solen i centrum: Cusanus och den moderna vetenskapen av Per Starke den 5 maj 2025. Hela föredraget finns att se på Kristen i akademins YouTube-kanal här.
Denna kväll i Katedralakademin talade Per Starke om Cusanus och den moderna vetenskapen. Starke är teolog och författare, och arbetar som chef inom Svenska kyrkan i Uppsala. Han har skrivit boken Den florentinska liljan (Storge, 2021), som är en bildningsroman om Europas utveckling under 1400-talet där Cusanus är huvudperson. Starke är även aktuell med uppföljaren Erövringen (Korpen, 2023) om 1500-talet. Katedralakademin arrangeras av nätverket Kristen i akademin och Uppsala domkyrkoförsamling i samarbete med studieförbundet Sensus. Evenemanget ingick i föreläsningsserien Existentiellt forum: teologi, filosofi, vetenskap.
Nicolaus Chrypffs (1401–1464), kallad Cusanus efter sin födelseort Bernkastel-Kues i Tyskland, var något av ett universalgeni. Han var kyrkojurist och kyrkopolitiker, teolog, filosof, vetenskapsman, mystiker, författare, kardinal, med mera. Cusanus var en av de första förespråkarna av renässanshumanismen med sitt fokus på att studera hur världen faktiskt ser ut snarare än den medeltida betoningen av kristen lära och bibelstudier.
För att förstå Cusanus intellektuella arv behöver vi förstå vem han var, menade Starke. Cusanus liv var redan från början dramatiskt och innehållsrikt. Som tonåring flydde han hemmet för att undkomma faderns misshandel. Han kunde ta sin tillflykt hos en adelsman som lät uppfostra honom i orden Det gemensamma livets bröder. Under sina studier därpå i kyrkorätt vid Universitetet i Padua fick han flera vänner som skulle bli betydelsefulla längre fram i livet, bland andra de blivande kardinalerna Cesarini och Capranica, samt matematikern och astronomen Toscanelli.
Vid konciliet i Basel (1431–1449) rådde en strid mellan huruvida kyrkomötet eller påven hade den högsta makten inom den Romersk-katolska kyrkan. Starke beskrev mötet som en fullständig soppa med tre olika påvar inom kyrkan. Mötet ansåg sig vara kyrkans högsta beslutande organ och ville avsätta påvarna. Cusanus engagerade sig i förhandlingarna och skrev De concordantia catholica för mötet i vilken han argumenterade för konciliets suveränitet över påven. Kyrkomötets parter förstörde dock debatten genom att sjunga Te Deum under motpartens argumentation så att denna inte kunde höras! Cusanus var för demokrati men den fungerade inte här. Han lämnade då Baselkonciliet och vände sig till påven i Rom, för att i stället alliera sig med denne eftersom detta tycktes vara den effektivaste vägen framåt för reformer som han såg behövdes inom kyrkan.
Påven Eugen IV skickade omedelbart Cusanus med några andra sändebud till Konstantinopel för att bjuda in den bysantinske kejsaren till förhandlingar om att förena den ortodoxa kyrkan och katolska kyrkan. Kejsaren accepterade och föreningen lyckades också. Cusanus bidrog bland annat genom att lösa en teologisk tvist mellan kyrkorna: ”Anden utgår ifrån Fadern och Sonen” stod mot ”Anden utgår från Fadern”. Cusanus formulering ”Anden utgår från Fadern genom Sonen” accepterade båda parter. Föreningen mellan den västliga och östliga kyrkan blev dock kortvarig och varade endast några år.
I Konstantinopel fanns Europas största bibliotek, med verk av Platon, grekiska dramer, och mycket annat. I Europa hade man endast känt till ett verk av Platon och Thomas av Aquino (ca. 1225–1274) byggde sin teologi endast på Aristoteles. Cusanus tog därför med sig mycket tillbaka. Detta berikade filosofin och gynnade själva forskningsprocessen i Europa då bland annat betydelsen av argumentation uppmärksammades genom de grekiska texterna. Cusanus skickliga arbete som påvens sändebud gjorde att han 1448 utnämndes till kardinal, den ende som inte var kardinal av börd. Hans arbete gjorde också att påvens linje vann rörande relationen till konciliet. Medan Cusanus alltså initialt var för kyrkomötets suveränitet, i linje med hans tro på demokrati, medförde hans arbete och verkande för kyrkliga reformer att påvens överhöghet befästes, såsom alltjämt gäller.
Ett annat arv från Cusanus är att han testamenterade medel för en skola för obemedlade föräldralösa elever, vilka skulle komma att inkludera humanisten, prästen och teologen Erasmus av Rotterdam. Medel testamenterades också till ett sjukhem i Bernkastel-Kues, med 33 platser (lika många som Jesus ålder, 33 år), av vilka max sex fick vara för präster och max sex för adliga som skulle betala för sig. För att få ekonomi i sjukhemmet hade han anlagt en stor vinodling. Sjukhemmet fungerar än idag och har nu 80 platser. Idag finns även ett Cusanus-sjukhus med 2000 platser som inrymmer St. Nikolaus biblioteket med betydande medeltida handskrifter vilka Cusanus hade samlat på sig.
Cusanus geni spände över ett brett område. Oändlighet, exempelvis, är svårt att förstå även om relaterade begrepp, som evighet, används i bibeln och inom teologin. Cusanus insåg dock att man kan tänka konkret kring oändlighet inom matematiken. Ett exempel: om vi låter cirkelns radie gå mot oändligheten sammanfaller cirkeln med en oändlig rät linje! Cusanus räknade vidare med möjligheten till en heliocentrisk världsbild. Han ansåg att också stjärnorna var solar och att universum var oändligt. Den i medeltidens Europa förhärskande världsbilden var geocentrisk, med rötterna i Aristoteles och Ptolemaios. Aristarchos från Samos hade dock redan under antiken föreslagit en heliocentrisk världsbild. När Cusanus förde fram sina idéer på Baselkonciliet var det ingen som sade emot honom. Detta var alltså 200 år före Galileis publikation av observationer som stödde en heliocentrisk världsbild och för vilket han då dömdes till livslång husarrest av inkvisitionens domstol.
Starke gav därtill exempel på Cusanus bidrag till kunskapsteori. Och hela Jonna Bornemarks bok, Det omätbaras renässans (Volante, 2108), utgår från Cusanus. Hans intellektuella arv är omfattande och påverkar oss än idag. Cusanus var långt före sin tid. Men hans kloka idéer och oupphörliga skickliga arbete för reformer och kyrkans enande ledde inte till konflikt med kyrkan, tvärtom: under sina sex sista levnadsår i Rom var han till och med vicepåve (generalvikarie).
Thomas Leyser