Texten är en reflektion av samtalet Två astrofysiker, ett kosmos: en debatt om vetenskapen, Gud och existensen mellan Jonas Enander och Martin Sahlén den 24 mars 2025.
Katedralakademin bjöd denna kväll på ett samtal mellan astrofysikerna Jonas Enander och Martin Sahlén, om vetenskapen, Gud och existensen. Enander är forskningskommunikatör och aktuell med boken Mörkret & Människan – Om svarta hål och vår plats på jorden (Bonniers, 2024). Sahlén är forskare vid Uppsala universitet och ordförande för nätverket Kristen i akademin. Katedralakademin arrangeras av Kristen i akademin och Uppsala domkyrkoförsamling i samarbete med studieförbundet Sensus.
Kvällen började med att de båda presenterade sig själva under några minuter var, varefter samtalet tog vid. Sahlén forskar om bildandet av de första galaxerna, vilket skedde endast några 100 miljoner år efter den stora smällen (eng. big bang) för 14 miljarder år sedan. Han är därtill intresserad av existentiella samtal i akademisk kontext men som vanligen inte förs inom akademin. Sahlén reagerade starkt på evolutionsbiologen och författaren Richard Dawkins slutsatser att man kan utesluta allt som har med religion att göra från hur livet fungerar (t.ex. boken Illusionen om Gud, Leopard, 2007). Så kan inte svaren på de stora frågorna förenklas utifrån naturvetenskapligt perspektiv. Sahlén ser sig som vandrare på den kristna vägen, men har inte någon särskilt kristen uppväxt.
Enander har bytt bana från forskningen till forskningskommunikation men är alltjämt intresserad av de stora frågorna som naturvetenskapen väcker: Varför finns vi på denna planet? Vad är meningen med livet? Även Enander noterade att sådant förvånande nog inte diskuteras i någon större utsträckning inom akademin. Han är uppvuxen i ett sekulärt hem och har ingen religiös dragning. Kontakten med kyrkan sker i sociala sammanhang, som dop och begravning. Religion gäller i stor utsträckning mening. Men när man ser på universums enorma krafter, avstånd och hastigheter, samt att om många miljarder år när dess expanderande rumtid nått så långt att endast tomhet återstår, finns i det stora perspektivet inget syfte. Enander finner det dock vackert: i detta gränslösa hav uppstod liv och medvetande genom slump.
Vad skiljer då denna bild från den kristna hållningen? Enander ansåg att det kan vara farligt att ta vårt begränsade mänskliga perspektiv och projicera upp det på bilden av hela kosmos. Sahlén började med att konstatera att mörk energi, exempelvis, radikalt kan förändra den nuvarande bilden av universum — vi vet ej än. (Universums expansion har observerats gå allt snabbare och mörk energi är en hypotetisk energi som tänks förklara denna accelererande expansion.) Sahlén fortsatte med att det även finns konstruktiva krafter i universum. Subtila kombinationer av naturlagarna och dess parametrar ger upphov till komplexitet. En konsekvens är att vi är medvetna till den grad att vi här och var kan tillskriva mening för oss. Gällande faran med att projicera det mänskliga på kosmos, påminde Sahlén om att den kristna förståelsen inte endast är en berättelse rörande universums utveckling, utan också om livet här och nu, om närvaro. Han landar i en bild som är ganska lik Enanders, men med att det tycks finnas något mer.
Enander replikerade om de konstruktiva krafterna, att frågan gäller huruvida man behöver åkalla Gud för att förstå dessa. Sahlén svarade att man kan se det som att det är Gud som skapat naturlagarna. En allmän kristen syn är att själva närvaron är en nödvändig orsak till allt som finns. Jag ser här att man då talar om olika ontologiska plan. Inom naturvetenskapen utgår man från naturlagarna vilka ses som ”givna” och man kan inte, åtminstone inte än, förklara hur och varför de uppkommit. Men Gud, med namnet ”Jag är” (2 Mos. 3:14), kan förstås som en förutsättning för naturlagarna och allt som är.
I sitt arbete med boken Mörkret & Människan – Om svarta hål och vår plats på jorden studerade Enander naturfolk i Hawaii och deras syn på skapelsen. Mörkret ses som en latent skapande kraft. Finns motsvarande bild inom kristendomen? Sahlén menade att man kan svara på olika sätt. På ett personligt plan har hans resa varit ett intellektuellt sökande i mörker, där han tagit ett steg åt gången på den kristna vägen och sett att erfarenheterna han gjort har lett vidare. Genom att exempelvis läsa bibeln och gå på gudstjänst har han kunnat pröva det här med tro och tilltro till kyrkan, till den grad att han kan lägga sitt liv i detta. Apropå detta personliga perspektiv på mörkret som leder till något nytt tänker jag även på filosofen Eleonore Stumps insiktsfulla analyser om människan och mörkret i några av bibelns berättelser i hennes bok Wandering in Darkness (Oxford, 2010). Sahlén erinrade sig därtill att även i den nordiska mytologin finns föreställningen om skapande mörker.
Enander konstaterade att det kan vara lättvindigt att säga att jag lever i en värld av meningslöshet. Så, kan det finnas en mening där ute? Ja, den kan kanske anas, ansåg Sahlén. Det går att ta vara på upplevelsen av förundran över att det finns något, som är. Men varför detta fokus på människan? Vilken bild framträder om vi i vår förståelse av evolutionen och universums utveckling plockar bort människan som centrum? undrade Enander. Varför just människan av alla arter som någon Guds avbild?
Medvetandet har utvecklats gradvist och hos människan nått en sådan nivå att hon kan förnimma sig stå i relation till Gud vilken menar henne vara Guds avbild. Med detta följer att vi har ett ansvar gentemot andra djurarter och skapelsen i stort, ansåg Sahlén. Å ena sidan är vi mycket små i det ofantligt stora universum med dess mörker och hiskliga krafter. Å andra sidan är vi ofantligt komplexa i jämförelse med de övriga processer vi kan se verka i universum. Vi måste välja relevanta perspektiv för det korta liv som vi utan egen inblandning erhållit här på jorden. Människan har förmåga att uppleva mening, till och med hunger efter mening, och detta påverkar hennes närvaro och livsföring. Men vilken mening är den viktiga i kosmiskt perspektiv?
Thomas Leyser