Texten är en reflektion av samtalet AI och transhumanism: är frälsningen nära? mellan Stefan Lindholm och Anders Sandberg den 11 november 2024.
Denna kväll i Katedralakademin samtalade Stefan Lindholm och Anders Sandberg om artificiell intelligens (AI) och transhumanism: är frälsningen nära? Lindholm är lektor i systematisk teologi och religionsfilosofi vid Johannelunds teologiska högskola och Sandberg är forskare i filosofi vid Institutet för framtidsstudier. Katedralakademin arrangeras av nätverket Kristen i akademin och Uppsala domkyrkoförsamling i samarbete med studieförbundet Sensus.
AI är teknik som med hjälp av olika typer av databearbetning kan utföra mer eller mindre komplexa uppgifter snabbt och fatta intelligenta beslut. Kraftfulla datorer är här oumbärliga. Transhumanism är en rörelse som förespråkar användande av teknik för att förändra och förbättra människans egenskaper och förmågor. Det kan gälla modifierade kroppsdelar med bättre kapaciteter, liksom att uppnå ett längre liv eller till och med odödlighet och att kunna uppväcka döda. Men var finns människan och medvetandet i allt detta? Kvällen började med att Lindholm och Sandberg var för sig inledde utifrån sina respektive perspektiv, vilket följdes av ett samtal dem emellan.
Lindholm hade två berättelser om att med teknikens hjälp kunna ta kontroll över liv och död — det vill säga frälsa människan! Den heliga gralen AI kan hota om utvecklingen går åt fel håll. Det kan bli så att evolutionen leder fram till en maskinepok, endera utan människor eller med människor som slavar. Den andra berättelsen är att Gud, som är kärlek, har skapat människan. Men hon är en komplicerad varelse. Hon har ännu inte funnit sig till rätta som Guds avbild, utan vill göra som hon själv vill. Framtiden med Gud för dock genom tekniken med sig befrielse från lidande och död, det vill säga konsekvenserna av synd i kristen terminologi — frälsning!
Båda scenarierna gäller den döda kroppens uppståndelse i någon form. I sammanhanget behöver vi fråga oss vad en människa egentligen är. Lindholm menade att inom transhumanismen ses hon väsentligen som sin hjärna, lik en dator. Kristna, å andra sidan, ser människan som mer än sitt medvetande, att verkligheten är mer än materiell. Kristna tror på betydelsen av synden, människans bortvändhet från Gud, och dess innebörd för gott och ont. Inom transhumanism talas dock sällan om moral och ansvar.
Sandberg inledde med att konstatera att transhumanismen är en spretig rörelse, precis som kristenheten. En fråga som Vad är meningen med livet? får många olika svar, vilket reflekterar människors olika värderingar. Sandberg ansåg det ett fruktansvärt faktum att åldrandet världen över dödar 150 000 människor varje dag. Vi behöver ordna med döden och återuppväcka de redan döda, och vi måste komma ut i rymden. Därför argumenteras inom transhumanism för så kallad morfologisk frihet, rätten att modulera sina kroppar.
Angående Lindholms fråga om vad en människa är konstaterade Sandberg att hon har drifter som var användbara evolutionärt sett, men som inte är det i gemenskapen idag. Vidare kan vi ofta inte komma ifrån det värsta lidandet. Därför är hanteringen av lidanden oftast viktigare än njutning.
Vad tror du om naturalismen? frågade Lindholm, det vill säga uppfattningen att verkligheten endast består av materia och energi. Sandberg var osäker: det går ej utesluta extra plan av verkligheten. Men han ansluter till Occams rakkniv, att man inte ska göra fler antaganden än vad som behövs för att förklara de observationer man gör. Vad märker vi faktiskt av? Lindholm, å sin sida, tänker sig ha en själ som inte går att reducera till det materiella. Men Sandberg undrade vad som blir kvar om bara det goda inom honom blir kvar: det blir inte mycket kvar då!
Lindholm pekade på att han som kristen uttryckligen har ansvar inför sina medmänniskor. Men framtiden ligger bortom honom, den är i Guds hand. Vad Gud gör spelar större roll i jämförelse med vad han gör. Det är Gud som frälser, han befrias från detta. Det finns en idé inom judendomen att människan ska laga världen. Sandberg menade att vi kan göra världen bättre och därför ska göra det. Men han tycker att det är farligt att överlåta till Gud att frälsa. Om man tror att AI kan frälsa världen, är detta dock religiöst drivet; men det gör inget! menade Sandberg.
Lindholm såg det dock som att det är Gud som har frigjort en mängd godheter hos människan, vilket är som gjort för att handla gott inför Gud och inte i första hand för sig själv. Sandberg kontrasterade med att det ju gäller oavsett vilken religion man har. Det är en psykologisk attityd, det vill säga värderingen är instrumentell. Det finns mycket gemensamt mellan kristendomen och transhumanismen, men också olikheter.
Kristna, menade Lindholm, lever i metaforen att till slut vakna upp som ur en dröm, till ett liv i Guds rikes gemenskap som man endast anat. Men om Sandberg vaknar upp i en värld om 250 år är det som en ganska isolerad individ. Sandberg tror dock att det blir en ganska bra värld och att han kommer att kunna anpassa sig, med hjälp från vänner och andra. Det har ju under historien i många avseenden blivit betydligt bättre. Transhumanismen är som en religion i vilken människan är Guds avbild fullt ut, men utan att tjäna Gud. I stället är transhumanismen individ- och gemenskapsorienterad. Kristendomen är samma men att relationen till nästan sker genom gudsrelationen.
När det gäller att hantera lidande på grund av ondska och att verka för en mänsklig framtid tänker jag på en funktion med den troendes relation till Gud. Gudsrelationen hjälper människan att hantera sina trängsta egenintressen, de som inte är genuint konstruktiva för självet och medmänniskorna, att dessa åtminstone till del så att säga filtreras bort. Såsom nämndes har människans situation under historien i många avseenden förbättrats. Men det har också blivit sämre, exempelvis genom ekonomiska klyftor och värderingar, klimatsituationen och massförstörelsevapen. Det är inte uppenbart vilken väg mänskligheten kommer att ta, om någon av Lindholms berättelser materialiseras. Frågan inställer sig huruvida människan inte är bättre på att uppfinna saker och ting än att hantera dessa så att hennes mänsklighet befrämjas. Kristendomen kan här kanske ses som instrumentell, såsom Sandberg var inne på. Den är ett genom historien anrikat meddelande om hur det onda genom relationen till Gud kan fås att förlora greppet om människan, i detta liv. Det kan vara så att något livsbejakande frigörs inombords när tjänandet sker genom relationen till Gud.
Thomas Leyser