Andreas Frick och Camilla von Below: Gud, tro och psykologi – är tron en neuros eller en resurs?

Tro och psykologi

Texten är en reflektion efter föredraget Gud, tro och psykologi – är tron en neuros eller en resurs? från 12 november 2018.

Andreas Frick och Camilla von Below, båda forskare och psykologer, talade denna novemberkväll i Katedralkaféet om hur psykologin historiskt sett förhållit sig till religion. Nedstämdhet och depression är en folksjukdom idag och kostar samhället mycket pengar. Inte minst unga människor är drabbade. ”Vad är meningen med livet?”, kan den som drabbats undra. Skulle psykologi och kristendom kunna lära av varandra?

Frick och von Below sammanfattade med att psykologin som vetenskap traditionellt riktat kritik mot religion. Freud, som var icke-praktiserande jude, ansåg att religion är en illusion, ett försvar mot människans upplevda hjälplöshet i världen. Han såg dock att religion kan vara positiv, bland annat som skydd mot våldsamma impulser vilket därmed bidragit till civilisationen. Dagens forskning visar att troende är psykiskt friskare och lider av mindre psykisk ohälsa än icke-troende. Några mekanismer som identifierats leda till psykisk hälsa är gemenskap, tillhörighet och känsla av mening. Men vetenskapen kan inte svara på Varför-frågor, om meningen med något eller om Gud, utan behandlar Hur-frågor. Dessa frågor ligger dock ibland nära varandra: ”Varför just jag?” eller ”Hur blev det så här?”.

Frick tar upp psykologins anknytningsteori som beskriver en medfödd benägenhet hos spädbarn att knyta an till sina vårdnadsgivare. Beteendet anses ha utvecklats under evolutionen och ökar barnens möjligheter att överleva genom att de får skydd och trygghet. Det finns alltså psykologiskt sett utrymme för Gud som anknytningsfigur. Den psykiska hälsan påverkas emellertid av om Gud ses som kärleksfull eller sträng.

Att Gud psykologiskt sett kan ses som anknytningsfigur finner jag konsekvent med Bibeln. Guds relation till skapelsen framställs som en vårdnadsgivares relation till barnen. Gud har ett personligt, vårdande och fostrande förhållande till både människan och skapelsen i övrigt. Och Jesus kallar Gud för Fadern samt lär ut bönen Vår Fader.

Von Below berättade om att kyrkoläraren Johannes av Korset redan på 1500-talet skrev om ett tillstånd han kallade själens dunkla natt. Det liv som tidigare känts meningsfullt och ljust har blivit meningslöst och mörkt, som det kunde bli för munkar och nunnor i klostren. Man upplevde sig övergiven av Gud, kände sig värdelös och fick därtill skuldkänslor för detta. Johannes menade dock att natten har en mening och är en fördjupningsprocess från Gud. I klinisk psykologi idag är vägen ur en depression ofta att tillsammans med en terapeut hitta tillbaka till positiva livskällor. Vägen ur natten är däremot att färdas genom denna tillsammans med en själasörjare och hitta ett fördjupat sätt att leva.

Om nu forskning visar på betydelsen av någon sorts andlig kontakt och att uppleva mening för att må bra, tycker jag det kan vara relevant att med Johannes även idag tala om en form av andens natt. För att åter må bra skulle det i så fall handla om att genomgå en fördjupning till ett större meningssammanhang, förutom om att hitta tillbaka till tidigare positiva livskällor. Natten före gryningen förebådar ljuset.

För att förmå genomleva en dunkel natt tänker jag mig att vi behöver uppleva viss trygghet. Människans individualisering och den därmed förknippade värderelativismen i dagens samhälle har dock kopplat loss henne från traditioner och normer som tidigare varit självklara och en källa till trygghet. Sekulariseringen har därmed gjort människan mer utlämnad till att själv efter bästa förmåga navigera i tillvaron. I ett sådant samhällsklimat är det lätt att känna sig ensam med sina problem. Något paradoxalt tycks mig därför sekulariseringen gjort behovet av religion och Gud som anknytningsfigur större än kanske någonsin förr. Tro gynnar en fundamental självkänsla baserad på att jag är, snarare än vad jag gör eller kan bli. Jämför med Guds namn, ”Jag är” (Andra Moseboken 3:14) samt att Gud är kärlek (Första Johannesbrevet 4:8); och Gud skapade ju människan till sin avbild.

Det var en intressant och hoppingivande kväll i Katedralkaféet. Psykisk ohälsa är en folksjukdom idag, en närmast kollektiv dunkel natt. Forskning pekar dock på betydelsen av en andlig dimension i tillvaron med upplevelse av mening. Tron på Gud tycks kunna vara en resurs, en väg genom natten, mot gryningsljus och en mänskligare framtid.

Thomas Leyser

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *