Texten är en reflektion av föredraget Märkliga astronomiska fenomen, UFO:n och kunskapens pris / The Search for Artifacts of Non-Human Intelligence av Beatriz Villarroel, den 18 maj 2026 i Katedralkaféet i Uppsala. Föredraget finns att se i Kristen i akademins YouTube-kanal här.
Kvällens föredrag i Domkyrkoakademin gavs av Beatriz Villarroel och gällde sökande efter artefakter från utomjordisk intelligens. Villarroel är forskare i astronomi vid Nordita (Stockholms universitet), med fokus på kortlivade fenomen och sökande efter utomjordiska artefakter. Föredraget följdes av ett samtal mellan Villarroel och Kerstin Dillmar, präst i Uppsala domkyrka. Domkyrkoakademin är ett samarbete mellan nätverket Kristen i akademin, Uppsala domkyrkoförsamling och studieförbundet Sensus.
Vad vet vi egentligen vetenskapligt om detta med UFO:n? Frågan är en av de mest intressanta som forskare kan ställa sig, ansåg Villarroel. Den rör existentiella frågor: Är vi ensamma i universum? Vilka är vi? Men det finns motstånd inom forskarvärlden mot att se sådan forskning som seriös och benägenheten att nedvärdera är stor.
Det finns 200–300 miljarder stjärnor och uppskattningsvis 9–40 miljarder jord-lika planeter i vår galax, Vintergatan. Och i det synliga universum finns ungefär 300 miljarder galaxer. Forskare har dessutom funnit flera aminosyror (byggstenar till proteiner) på meteoriter och asteroider. Men hur är det med förekomsten av intelligent liv? Man har lyssnat efter radiosignaler som tyder på utomjordiskt intelligent liv i omkring 65 år, bland annat vid SETI Institute i USA. Totalt har 300 000 stjärnor studerats, men inga fynd än.
År 2021 kom en intressant vändning då Pentagon i USA gav ut en rapport som förklarade UAP (Unidentified Anomalous Phenomena) verkliga. (Begreppet UFO har döpts om till UAP för att komma bort från kulturella associationer som UFO belastats med genom åren.) Många av USA:s militära personal har sett objekt som de inte förstår, som observerats på multipla instrument och rört sig på ett sätt som inte kan förklaras med mänsklig teknologi eller kända naturliga fenomen. Och vittnen har mått dåligt av att inte kunnat rapportera om det de sett. Det finns alltför många observationer för att negligera eller mörklägga dem, inte minst från piloter vilka riskerat att bli stigmatiserade av att rapportera samtidigt som de måste värna sin och andras säkerhet i luften.
Frågan är då hur forskare kan undersöka något när många är benägna att misskreditera sådan undersökning. Idag är det acceptabelt att leta efter spår av utomjordiskt liv långt bort i galaxen, menar Villarroel. Men inte i rymden nära jorden! Här finns ett motstånd inom forskarvärlden, mot publikationer, deltagande i konferenser och att få finansiering för forskningen. Även efter en publicering vilken föregåtts av vetenskaplig granskning av oberoende forskare och godkänts, sker misskreditering.
Villarroel leder VASCO-projektet som är ett samarbete mellan flera forskare som använder sig av kataloger över astronomiska objekt för att leta efter icke-mänskliga artefakter. Man studerar bilder av stjärnhimlen från det tidiga 1950-talet, innan människan skickat upp raketer och satelliter i rymden. Före år 1957 då Sputnik sändes upp, är det tomt på mänskliga objekt kring jorden. Idag är det svårare att göra sådan forskning eftersom det finns så mycket rymdskrot.
Till en början letade man efter en stjärna som tycktes ha försvunnit. I stället fann man tusentals ljustransienter, kortlivade ljuspunkter som endast finns på en bild men inte på nästa. Med kortlivade menas här observationer med en exponeringstid på cirka 50 minuter, det vill säga fenomen som inte rört sig särskilt snabbt.
En fråga är om ljustransienterna kan förklaras av solreflektioner. Satelliter har ofta platta ytor som reflekterar solljus, vilket kan ge upphov till ljusblixtar. För att undersöka detta kan man använda sig av jordens skugga där det inte finns solreflektioner eftersom direkt solljus är avskärmat av jorden. Där kan man leta efter objekt som skickar ut eget ljus. Sådana studier visar på betydligt färre ljustransienter i skuggan: 30–50% av ljustransienterna tycks härröra från solreflektioner, vilket visar att åtminstone dessa inte är störningar på själva fotoplåtarna eller härrör från kosmisk strålning.
Vi kan idag bygga rymdsonder och skicka dem utanför solsystemet, såsom gjorts med Voyager sonderna som sändes upp år 1977. Det gör inget att det sedan tar 100 000 år för dem att komma fram till ett annat stjärnsystem. En utomjordisk civilisation kan likaså ha skickat ut rymdsonder, kanske hundratusentals, för att studera vårt solsystem.
VASCO-projektet har sammanställt en lista med 107 000 ljustransienter i fotoplåtar från Palomar-observatoriet i USA. Man har funnit att 68% av dem syns dagen efter en provsprängning av kärnvapen. Det kan alltså finnas en koppling mellan transienterna och kärnvapensprängningar. UFO:n har observerats nära testregioner sedan 1940-talet. Det är ett stort intresse från militär och underrättelsetjänst för sådana observationer. Kan man få information om eller till och med hitta delar av en utomjordisk artefakt kan det ge försprång i teknisk utveckling. Misskreditering av observationer kan då vara ett sätt att avskräcka forskare från ämnet.
I detta sammanhang undrade Dillmar om pentagonrapporten har politiska implikationer. Ja, stora, menade Villarroel. Om de och vi har rätt finns det åtminstone en annan civilisation som skickat hit objekt. I så fall skulle vi kanske sluta kriga och undvika att ha kärnvapen, och i stället ta hand om varandra. Insikten att vi inte är ensamma kunde tvinga oss till bättre sammanhållning och att värna livet på jorden.
Det ser ut att finnas artificiella objekt där ute som inte är våra. Inom VASCO-projektet vill man nu använda ett globalt nätverk av teleskop (Global Network of Telescopes) för att försöka få observationer av ljustransienter från flera håll samtidigt med syftet att få information om objektens form och även material.
Dillmar frågade hur det kommer sig att Villarroel har kommit att ägna sig åt denna forskning. Till en början var hon inte intresserad av UFO:n. Men i forskning letar man sig fram och ägnar sig åt det man finner intressant, så nu har hon hamnat här. Vi ser saker som inte borde vara där och som uppför sig som riktiga objekt, svarade Villarroel. Allt vi vet om dem ser ut att vara riktigt. Då ser hon inget alternativ än att hålla på med detta.
När jag tänker på UFO:n, fortsatte Dillmar, tänker jag naivt på flygande tefat och underliga varelser som ska komma ut ur dem. Vad väcker dessa ljustransienter för tankar hos dig?Villarroel tror att objekten är platta, så tefatformen fungerar bra med observationerna. Tankemodellen ”flygande tefat” hjälper till att utarbeta specifika undersökningar.
Objekten ligger huvudsakligen runt ekvatorn, på 40 000–50 000 km höjd. Det ser ut som artificiella objekt som inte är våra, och kan vara sonder, eller restprodukter av sonder. De behöver inte vara aktiva idag, kanske någon är det. Det kan ha funnits en civilisation som velat studera jorden i något skede av dess utveckling. Det kan också vara något vi inte kan föreställa oss. Naturen har en förmåga att överraska.
Dillmar undrade vidare hur denna forskning påverkat världsbilden. Mycket av det Villarroel tidigare fann intressant är inte längre relevant i ljuset av detta. Världsbilden expanderar. Det visar inte att Gud inte finns, utan kan visa att skapelsen är större än vad vi trott. Människan tycks fokuserad på mycket som är onödigt och hon fastnar lätt i psykologiska fällor. Detta känns småttigt i jämförelse med att det kanske finns en civilisation där ute.
Detta är dock inget man gör för att få stora forskningsanslag till att finansiera forskningen. Men trots svårigheterna är det en uppgift som måste göras, ansåg Villarroel. Om hon inte gör det är hon inte sann mot sig själv. Det har blivit ett kall. Villarroel var livrädd inför den senaste publikationen. Det blev också starka reaktioner och kollegor ville trycka ner den. Men forskningen måste gå framåt och ut till allmänheten. Sedan är det viktigt att arbeta igenom den kritiken som är saklig, och ofta lär vi oss något av detta.
Avslutningsvis frågade Dillmar vad Villarroel önskar sig rörande forskningen framöver. Att många fler astronomer undersöker dessa fotoplåtar och funderar kring observationerna. Tänk om man kunde göra dessa undersökningar på fotoplåtar från alla observatorier, och sedan sammanställde resultaten. Det är så spännande!
Thomas Leyser