Texten är en sammanfattning av föredraget Ordning skapad genom flöden – förbindelsen mellan naturen och det gudomliga av Thomas Leyser, den 16 mars 2026 i Katedralkaféet i Uppsala. Föredraget finns att se på Kristen i akademins YouTube-kanal här.
2026 års första föredrag i Domkyrkoakademin gavs av undertecknad, Thomas Leyser, och handlade om att mönstret för hur ordning uppkommer i naturen även tycks finnas i bibeln. Jag är docent och forskare vid Institutet för rymdfysik i Uppsala, dock numera endast på deltid då jag nyss gått i pension. Domkyrkoakademin arrangeras av nätverket Kristen i akademin och Uppsala domkyrkoförsamling i samarbete med studieförbundet Sensus.
Det sägs ibland att naturvetenskap och religion inte har med varandra att göra. Man kan hävda att naturvetenskap gäller det objektiva medan religion gäller det subjektiva, eller att naturvetenskap söker sanningen medan religion utgår från en given sanning. Behöver världsbilden vara så splittrad? Frågan är särskilt relevant för kristendomen som menar att Jesus från Nasaret samtidigt var sann människa och sann Gud (t ex Fil 2:6–11, Rom 9:5). Detta innebär en synnerligen nära förbindelse mellan naturen och det gudomliga.
Ordning i naturen utvecklas ofta genom ett mönster eller förlopp som är detsamma i vitt skilda sammanhang. Förståelsen av sådan så kallad självorganisation visar på möjligheten till en mer hel världsbild. Det gäller självorganisation ”långt från jämvikt” vilket innebär att det bildas flöden. Det kan vara värmeenergi i ett rum som flödar ut genom ett fönster till kall uteluft. Att rummet och uteluften inte har samma temperatur innebär att de inte är i jämvikt, och därför flödar värme ut. Detta kan leda till kallras i rummet innanför fönstret och ett cirkulerande luftflöde (konvektion) längs rummets väggar, golv och tak.
År 1900 utförde den franske fysikern Henri Bénard ett experiment genom att värma ett kärl med vätska underifrån och kyla det ovanifrån. Vid en viss tröskel i värmeflödet upp genom den stillastående vätskan differentierades plötsligt värmeflödet genom att vätskan började strömma. Det uppstod ett vackert strömningsmönster med sexhörniga konvektionsceller, likt en bivaxkaka. Sådan Bénardkonvektion har blivit något av en urtyp för självorganisation. Principen för hur ordning bildas långt från jämvikt upptäcktes av den rysk-belgiske fysikern och kemisten Ilya Prigogine för vilket han 1977 förärades nobelpriset i kemi.
Mönstret för hur ordning alstras genom flöden återfinns i bibelns skapelseberättelser i Gamla testamentet samt i händelserna kring Jesus och korset i Nya testamentet. I bibelns första skapelseberättelse (1 Mos 1–2:4) skapade Gud himmel och jord: ”Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet.” Gud skapade sedan ljus i mörkret genom att tala varefter han ”skilde ljuset från mörkret.” Ljuset och mörkret ordnades sedan till dag och natt. Vi har här ett skapande flöde i form av en gudsvind och även att Gud talade, som kan tänkas orsakas av att Gud och skapelsen inte är i jämvikt, på samma nivå. Flödet framkallade en differentiering vilken integrerades till ordning, i det att ljuset skildes från mörkret för att ordnas till dag och natt.
Även de följande dagarna skedde differentieringar vilka ordnades till alltmer komplex ordning. Den sjätte dagen sade Gud att jorden ”skall frambringa olika arter av levande varelser”. Djuren differentierades ur jorden såsom också skett under evolutionen, att livet utvecklats ur jorden. Därtill skapades denna dag människan till Guds avbild. Som avbild är människan skild från Gud. Men jag tänker att likt konstnären lägger in något av sig själv i sin skapelse, ingjöt Gud något gudomligt i människan. Att Gud skapade under separata dagar är konsekvent med att självorganisation sker stegvist genom att det skapande flödet måste överskrida allt högre trösklar för alltmer sammansatt ordning.
Medan den första skapelseberättelsen betonar människans relation till Gud, framhåller den andra skapelseberättelsen (1 Mos 2:4–25) hennes tillhörighet i naturen. Även här finns ett skapande flöde vilket nu ”vällde fram ur jorden och vattnade marken — då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar”. Att Gud differentierade människan från jorden stämmer med dagens kunskap om evolutionen, att hon utvecklats ur jorden och består av dess materia. Därefter satte Gud ”henne i Edens trädgård att bruka och vårda den”. Den från jord differentierade människan integrerades åter med jorden (Edens trädgård) till en mer komplex ordning.
Motsvarande förlopp för hur ordning uppkommer långt från jämvikt återfinns i händelserna kring Jesus och korset i Nya testamentet. Jesus offentliga verksamhet varade endast några få år. När under denna korta period allt fler människor lyssnade till honom rubbades samhällsordningen, åtminstone i den del som värnade judisk tradition. Därtill utspelades detta under romersk ockupation, vilket nog bidrog till att förskjuta samhället från jämvikt. Med tiden gick det så långt att man bedömde att Jesus måste undanröjas. Jag ser denna kollektiva spänning som uttryck för ojämvikt och oordning.
Jesus dömdes slutligen till döden genom korsfästelse. Döden på korset lade naturligtvis sordin på dem som följt honom: Hur kunde detta hända? Men Jesus hade sagt till sina lärjungar: ”I natt skall ni alla komma på fall för min skull, ty det står skrivet: Jag skall dräpa herden, och fåren i hjorden skall skingras” (Matt 26:31). Redan efter två dagar började dock människor uppleva Jesus som uppstånden. Och under de följande veckorna erfor allt fler Jesus närvaro, vilket ingjöt alltmer hopp och energi. Och plötsligt, med Petrus tal på pingstdagen, ökade antalet troende i ett steg ”med inemot tre tusen” (Apg 2:41). Tröskeln till en ny ordning överskreds. Den kristna urkyrkan bildades och växte snabbt. Den heliga Anden vilken sänts ut och uppenbarat sig för lärjungarna och andra (Apg 2) var som ett skapande flöde som framkallade kristenheten.
Men varför allt lidande? I Hebreerbrevet står att läsa om Gud och Jesus, att han måste ”låta honom som leder dem till frälsningen bli fullkomnad genom lidande” (Heb 2:10). Lidande kan ses som en form av flödesförlust, att livsenergi går till spillo. Ordning självorganiseras genom flödesförlust, vilket för en människa innebär smärta. Korset tycks förmedla en generativ ordning genom förlust. Kristenheten uppstår i sårbarhet, smärta och död, likt ordning bildas i kaos och förlust långt från jämvikt. Och även kyrkans fortsatta utveckling sker via förtryck, förföljelser och mångahanda villovägar.
Myriader självorganiserande processer i naturen tycks följa samma linjer som Guds fortlöpande skapande och kristenhetens ordning (jämför med Rom 1:20). De är relationella och uppkommer ur växelverkan mellan många komponenter pådrivna av ett skapande flöde långt från jämvikt. Det visar på möjligheten till en mer hel världsbild med en förbindelse mellan naturvetenskap och religion, åtminstone kristendomen.
Thomas Leyser