Texten är en reflektion av föredraget Astrobiologi och astroteologi – finns det frälsning för liv i rymden? av Natuschka Lee som följdes av ett samtal med Oliver Li, den 8 december 2025 i Katedralkaféet i Uppsala. Hela föredraget finns att se på Kristen i akademins YouTube-kanal här.
2025 års sista föredrag i Domkyrkoakademin gavs av Natuschka Lee och handlade om astrobiologins framväxt och om några frågor som denna väcker i relation till bibeln. Lee är mikrobiolog och astrobiolog vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala. Föredraget följdes av ett kort tvärvetenskapligt samtal med Oliver Li, docent i religionsfilosof vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om religion och samhälle vid Uppsala universitet, samt även präst i Svenska kyrkan. Domkyrkoakademin arrangeras av nätverket Kristen i akademin och Uppsala domkyrkoförsamling i samarbete med studieförbundet Sensus.
Det är mycket aktivitet i rymden nu. Mängder av satelliter skickas upp kring jorden för tekniska ändamål och rymdsonder skickas ut för att utforska solsystemet. Rymdintresserade miljardärer som Elon Musk och Richard Branson satsar medel för rymdturism och att få människan att flytta ut i rymden och bli en multiplanetär art. Därtill bygger många länder ut sitt rymdförsvar, däribland Sverige som just skickat upp sin andra militära satellit. En baksida av denna aktivitet är att det blir alltmer nerskräpat kring jorden och på månen. Men varför ska vi flytta ut våra konflikter utanför jorden? undrade Lee.
Intresset för rymden har aktualiserat frågan vad liv är för något. Det är en komplex fråga som rör både biologi, filosofi och teologi. Lee påminde oss också om att flera framstående svenskar tidigt intresserat sig för både rymden och var livet kommer ifrån, exempelvis vetenskapsmannen, filosofen och teologen Emanuel Swedenborg (1688–1772), kemisten och naturforskaren Jöns Jacob Berzelius (1779-1848) samt fysikern och kemisten Svante Arrhenius (1859–1927).
De senaste decennierna har det uppstått flera paradigmskiften kring svaret på vad liv är. Klassisk biologi sätter gränsen mellan celler och organeller som är cellens motsvarighet till organ. Ett paradigmskifte är upptäckten av komplexa molekyler som är byggstenar för aminosyror och därmed liv, på andra planeter och månar i solsystemet. Och vatten finns mycket mer på några andra planeter än på jorden. Ett annat skifte gäller livets gränser och upptäckten av extremofiler, det vill säga livsformer i olika extrema livsmiljöer på jorden som allmänt sett är skadliga för liv. Det kan gälla extremt kalla, varma, salta eller sura miljöer. Ytterligare ett paradigmskifte rör var livet kan ha uppstått. Upptäckten av fossil av bakterieliknande organismer som levde endast några hundra miljoner år efter att jorden bildats för tanken till huruvida livet kan ha kommit till jorden från rymden (panspermia-teorin). Sammantaget tycks det inte längre vara osannolikt att man kan hitta någon form av liv på andra himlakroppar än jorden. Och frågan om var livet kommer ifrån hänger nära samman med om det finns liv på annat håll i rymden.
Behövs en kopernikansk revolution inom biologin, att jorden inte är centrum vad gäller uppkomst och utveckling av liv? undrade Lee. Det finns två sätt att leta efter utomjordiskt liv: biologiskt liv och intelligens, som kanske är icke-biologisk. Detta sökande leder till den tvärvetenskaplig frågan vad liv egentligen är för något. Lee noterade det till synes paradoxala att många människor kan föreställa sig hög intelligens ute i rymden, men inte föreställa sig att Gud existerar! Jag tänker att detta nog även gäller änglar, som just tänks vara icke-biologiska varelser med intelligens.
Men om Gud skapade människan till sin avbild, såsom det står i Första Moseboken, hur kan detta rimma med utomjordiskt liv? Varför skulle Gud skapa människor på flera planeter? Li menade att man mycket väl kan tänka sig att Gud skapar olika livsformer till sin avbild på olika håll i universum. Men om dessa avbilder skulle likna människor, vet vi naturligtvis inte. Det har dock observerats att utveckling av liv ibland konvergerar mot liknande former från olika ursprung om miljön är snarlik. Jag tänker här därtill att detta att Gud skapar människan till sin avbild innebär att Gud, med sitt namn ”Jag är” (2 Mos 3:14), lägger in något av sig själv i människan, likt en konstnär lägger ner något av sig själv i sitt skapande. Och detta kan Gud tänkas åstadkomma i olika medvetet medvetna livsformer, sådana som kan säga ”jag är” om sig själva.
Lee undrade vidare hur uppståndelsen kan tolkas om det finns utomjordingar. Det finns något universellt med uppståndelsen, noterade Li, nämligen att död leder till något nytt. Detta framgår på många plan, inte minst biologiskt — det är en livsprincip. Detta kunde även gälla utomjordiska varelser. Det är således spekulativt men rimligt att Gud skapar på andra planeter, och att Gud även uppenbarar sig där. På frågan huruvida religionskrig även skulle förekomma där, svarar Li att sådant ligger i vår ändliga natur. Det gäller den skapade människans begränsningar och otillräcklighet parad med högmod. Jag tänker att dessa begränsningar också är en nödvändig jordmån för kärleken att växa.
Thomas Leyser