Texten är en reflektion efter föredraget Att översätta tro och liv den 28 februari 2022.
I 2022 års första Katedralakademi samtalade Camilla von Below och Kerstin Dillmar med Alva Dahl om hennes bok Slå rot i förvandlingen: Gunnel Vallquists liv och livshållning. Dahl är språkforskare, författare och översättare. Evenemanget arrangerades av Nätverket kristen i akademin och Uppsala domkyrkoförsamling i samarbete med studieförbundet Sensus.
Alva Dahl skulle skriva en artikel om Sven Stolpe. Genom detta arbete såg hon att Stolpe och Gunnel Vallquist varit vänner och haft en gedigen brevväxling. Det visade sig att Vallquist skrivit om många ämnen som också Dahl var intresserad av. Det blev med tiden en form av biografi över vad Vallquist skrivit och tänkt, snarare än om hennes privatliv. Detta speglar Vallquists eget liv i vilket det centrala var hennes verkande och tankar, medan det privata var nedtonat. I korta ordalag beskriver Dahl henne som officersdotter, författare, översättare, kritiker och ledamot i Svenska Akademien. Hon var charmerande, ganska bestämd, var ”cerebral” och hade hög integritet.
Bokens titel, Slå rot i förvandlingen: Gunnel Vallquists liv och livshållning, formulerar en paradox som syftar på motsatserna som sammanfaller, en tanke som återkommit igenom den kristna traditionen. Vallquist var en djupt rotad person och samtidigt öppen för att lära sig och upptäcka nya saker, att låta sig förändras. Hennes liv, åren 1918–2016, spänner över en tid med stora samhälleliga förändringar. Det gäller även idag: Hur kan man slå rot i all förändring, utan att stänga in sig eller bortse från det som sker och förändras?
Vallquist reste omkring i Europa och hade ibland knapert med pengar, men tycks inte ha varit orolig för det. Hon verkar ha haft ett fritt liv och sökte sin egen väg. Vallquist var exempelvis på Andra Vatikankoncilliet (1962–1965) för att rapportera från detta för katolska kyrkan omvälvande möte — som ensam kvinna bland alla manliga journalister. Hon tog dock aldrig upp detta med jämställdhet, det var ingen intressant fråga för henne. Hon kunde ta plats, och översatte även flera män. Jag tänker på inledningen i hennes tankebok Till dess dagen gryr: ”Den verkliga friheten: att vilja Guds vilja. Frihet från jagets tyranni lika väl som från yttre påbud.”
Vallquist är känd som översättare av Marcel Prousts stora romansvit På spaning efter den tid som flytt. Arbetet tog henne trettio år, betydligt längre än vad förlaget initialt hade föreställt sig! Men hon stod på sig och menade att romansvitens sju delar inte nödvändigtvis behövde komma ut så tätt: det kommer alltid att finnas intresse för Proust. Översättningsarbetet var krävande, med Prousts långa och intrikata meningar. Romansviten innehåller massor av kulturella företeelser i Frankrikes dåvarande kulturelit. För att göra sådant kulturspecifikt material rättvisa behövde Vallquist gå noga till väga och intervjuade även personer som hade kunskap om tiden i vilken handlingen utspelade sig.
Den med tiden kanske viktigaste frågan för Vallquist var ekumeniken, det vill säga den kristna kyrkans enhet. Ett exempel på där det inte råder enhet är att kyrkan inte har samma nattvardsbord: både katoliker och ortodoxa kan inte fira nattvarden tillsammans med dem som bekänner sig till andra kristna samfund.
Vallquist och Olov Hartman, präst, direktor för Sigtunastiftelsen, författare och psalmdiktare, var vänner. Hartman fungerade även som en form av själasörjare för henne. Både Vallquist och Hartman verkade för den kristna kyrkans enhet. När Vallquist konverterade till den katolska tron under påsken 1939 blev Hartman upprörd: nu tillhörde de olika samfund och kunde inte ta emot nattvarden tillsammans! Med tiden blev Vallquist dock kritisk till konvertering då hon ansåg att denna hindrade ekumeniken. Hon tyckte att man skulle stanna kvar i det samfund man var född i eller ursprungligen hade inträtt i.
Vallquist började resa till Paris under påsken för att delta i en ortodox gudstjänst. Katoliker och ortodoxa kunde fram till 1980-talet ta emot nattvarden tillsammans, men inte därefter. Vallquist, som alltså var katolik, fick dock ett ganska hemligt undantag, som endast ett fåtal personer kände till. Hon så att säga tillhörde till slut både den katolska och ortodoxa kyrkan! Vallquist kom att leva ekumeniken, tänker jag.
När Vallquist fick höra rykten om att Svenska Akademien funderade på att välja in henne som ledamot, ansåg hon att detta inte var något för henne: en så upphöjd post skulle stå i vägen för själens räddning. En tid därefter var hon i USA, och inte tillgänglig. Svenska Akademien meddelade då pressen att hon valts in som ledamot innan hon själv visste om det, och än mindre kunde yttra sig i saken. När hon väl fick reda på det accepterade hon dock, eftersom det inte skulle se bra ut om hon vägrade då hon redan hade blivit utsedd och detta också redan publicerats.
Vallquists liv och verkande spänner över en stor del av ett århundrade. Därtill rörde hon sig fritt i flera länder. Med fokus på hennes tankar och verkande blir Dahls bok ett intressant utsnitt även över den jordmån som nutiden växer fram ur. Ekumenik, till exempel, är alltjämt en brännande fråga inom den kristna kyrkan. Motsvarande gäller även samhällets enhet under dessa tider av oro och förändring. Vallquists relation till Gud ser ut att ha varit den fasta rot som närde hennes liv i all förvandling.
Thomas Leyser