Texten är en reflektion efter föredraget Sanning som påstående och erfarenhet den 20 september 2021.
Kvällens föredrag i Katedralkaféet hölls av Per Johansson, idéhistoriker, doktor i humanekologi och föreläsare. Tillsammans med Eric Schüldt driver han även podcasten “Myter och mysterier”. Nätverket Kristen i akademin och Uppsala domkyrkoförsamling arrangerade.
Johansson Inledde med att citera Jesus: ”Jag är vägen, sanningen och livet” (enligt Johannesevangeliet 14:6). Detta är ett märkligt yttrande! Hur ska man egentligen förstå ett sådant påstående? Det har att göra med att Gud är sanningen. Men vad är då Gud för någon eller något? Martin Luther ger följande svar i sin Stora katekes:
”Svaret är följande: din Gud kallas den eller det som du förväntar dig allt gott av och som du tar din tillflykt till när du är i nöd. Att ha en Gud är alltså inget annat än att av hjärtat förtrösta och tro på den eller det som man sätter högst i tillvaron.”
Med Gud som sanningen kan vi sluta oss till att sanning har att göra med tro. Gud handlar om förtröstan. Luthers definition så här långt gör inte någon skillnad mellan en religiös eller världslig Gud. Det betyder att nästan vad som helst kan bli en Gud (eller avgud). Tron, i denna allmänna bemärkelse, är för somliga inte alls grundad i någon djupare självupplevd insikt, utan riktas ofta på något konkret (t.ex. en kanonisk text, vad myndigheterna påstår, eller forskarna, eller kungen eller en biskop för länge sedan). Något kommer att symbolisera Gud, och det är denna representation man tror på.
Det vi tror är det som blir verkligt för oss, på ett djupt plan. Man måste tro att det man litar till är sant. Tron är därmed som en lins genom vilken vi ser verkligheten. Om vi börjar tro något annat, dvs får en annan Gud, skiftar verkligheten. Det finns alltså en verklighet utanför tron. Jag tänker här på de under som Jesus gjorde i evangelierna. De fungerar just genom tron på honom. I sin egen stad, Nasaret, där han hade växt upp, gjorde han inte många underverk, ”eftersom de inte ville tro” (Matteusevangeliet 13:58). De ”visste” ju vem han var och var han kom ifrån, att han ”bara” var en vanlig människa.
Tron begränsar alltså den verklighet vi upplever. Johansson säger sig inte vara religiös i någon mening och brukar säga att han inte tror på någonting! Kanske är detta ett sätt att gardera sig, undrar jag. Men begränsningar, såsom en tro innebär, är ju också viktiga för att komma framåt i sanningsfrågan.
Men vad kan Luthers definition innebära för oss idag? Vad är Gud när vi har en annan auktoritet än kyrkan? I Sverige handlar det, i alla fall tills relativt nyligen, i hög grad om att vi litar till välfärdsstaten. En annan Gud är ideologiska övertygelser. Johansson nämner även det intressanta fenomenet ”politisk korrekthet”: ingen vågar definiera, försvara eller ifrågasätta, men många känner av vad som gäller. Det krävs mod att avvika från det som anses politiskt korrekt. Detta kan ge en känsla för vad Gud kan vara i Luthers mening.
Med tro som en lins genom vilken vi ser verkligheten kan man undra vad som händer när vi skiftar fokus i tron, när vi börjar tro att något annat är sant. En möjlighet är att man inte tror på det nya: skygglapparna slår till. Ett exempel är bokstavstro kontra evolutionen: logiskt går de inte ihop — vad ska jag tro? Tilliten har rubbats, konstaterar Johansson. En annan reaktion är att krympa perspektivet: ”Jag är inte människa att avgöra detta. Denna stora fråga får andra ta hand om.” Alternativt kan man vidga perspektivet: Både evolutionen och Bibeln säger oss något av värde. Men hur få ihop det? Den personen kan börja vilja förklara hur det har blivit så här. Kanske är man kritiskt sökande och konstaterar att vissa fångar en sak, som de andra inte har fått tag i. Andra fångar något annat. Vad är det i en som kan göra en sådan iakttagelse? Det måste betyda att vi potentiellt har förmågan att värdera olika gudar i Luthers mening, olika sanningar.
Johansson knyter ihop kvällens tema med några reflektioner kring detta med subjektiv erfarenhet. Så fort man hänvisar till det subjektiva (t ex hänvisar till hjärtat) blir man lätt avfärdad: så där tror du! Detta är en ohållbar filosofisk ståndpunkt. Var går gränsen mellan jag som står här och de ord som kommer ur mig, dvs mellan det objektiva och det subjektiva? Det kan inte vara så dualistiskt. Som humanekolog finner han ett sätt att närma sig detta ekologiskt, organismens relation till sin omgivning. Omgivningen, naturen där ute, studeras objektivt. Men kan organismen existera utan sin miljö? Dessa två är intimt sammanvävda och det vore absurt att skilja dem åt, organismen med sitt inre och sin yttre livsmiljö.
Om jag på allvar menar att det går att förnimma det som är sant, det som mänskligt sett är värdefullt, argumenterar Johansson, blir det absurt att någon annan påstår att detta är osant bara för att jag upplever det: ”så där tror du”! Det är ju på motsvarande vis med forskaren som förnimmer en sanning, meddelar denna, och får andra att intressera sig och se efter själva. Det går att vandra runt i dessa frågor, skifta perspektiv och ta reda på saker och ting. Ibland är det texten som gäller, ibland vad jag känner, ibland behövs experiment. Vi kan vara friare i att växla perspektiv och utveckla vår förnimmelseförmåga för att nå erfarenhet och insikt om sanning.
Som kristen tänker jag på att det finns en aspekt av detta med att Jesus säger sig vara ”vägen, sanningen och livet” som direkt knyter an till den form av inre erfarenhet som Johansson framhåller. Jesus säger också: ”Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten” (enligt Johannesevangeliet 7:38). Detta är sannerligen ett märkligt yttrande, och dessutom ett märkligt fenomen! Det är något som fungerar.
Thomas Leyser