Texten är en reflektion efter föredraget Om Gud och allt annat — en tro som berör hela livet från 12 april 2021
Kvällens föredrag arrangerat av nätverket Kristen i akademin och Uppsala domkyrkoförsamling hölls av Roland Spjuth, lektor i systematisk teologi vid Akademi för ledarskap och teologi, och Malina Abrahamsson, journalist på tidningen Dagen. Spjuth inledde med en presentation av sin bok Om Gud och allt annat: grunddrag i kristen tro vilken följdes av ett samtal mellan honom och Abrahamsson.
Boken har kommit till för att Spjuth som lärare behöver en sammanhållen presentation av innehållet i kristen tro. Han anser det väsentligt att detta görs så att säga inifrån, det vill säga från en som är kristen, för att på ett trovärdigt sätt kunna förmedla vad som är viktigt i tron. Boken består av tre delar. Den första handlar om Gud, himlens och jordens skapare. Det är fundamentalt i kristen tro att allt som finns har sitt ursprung och mål i förhållande till Gud. Detta är ett utmanande påstående i en sekulär kultur! Allt vi lär oss om världen i skolan och genom media utgår från att Gud inte finns. Men utan en gudsrelation kan vi inte förstå det väsentligaste om tillvaron och livet i all dess komplexitet, framhöll Spjuth.
Bokens andra del rör Jesus Kristus, världens frälsare. Även här finns utmaningar: begrepp som synd, skuld och helvete knyter inte an till människor idag, ingen tror på dem längre. Vad är det då vi ska frälsas från? De problem vi ser idag som miljöförstörelse, förtryck och pandemier tycks inte ha någon plats i kristendomen. Och varför skulle just Jesus Kristus vara frälsaren i relation till andra vägar? Spjuth förklarade att frälsning innebär att vandra en väg tillsammans med Guds folk, snarare än att det gäller en teori om hur frälsningen skulle gå till för den enskilde. Frälsningen är konkret ett folk som vandrar en livsväg i gemenskap, alltså inte endast en privat angelägenhet eller erfarenhet. Frälsningen måste förkroppsligas i ett socialt liv. Det är därför vi har kyrkan, syftande både på den universella kristna församlingen och kyrkobyggnaden.
Del tre fokuserar på den heliga Anden, livgivaren, som fullbordar skapelsens syfte såsom förkroppsligad i Jesus Kristus. Även här finns naturligtvis utmaningar i ett sekulärt samhälle. Många tänker nog att alla olika kyrkor och lärosatser inom kristenheten snarare hindrar än stöder andligt sökande. En annan viktig fråga är om människor känner igen sin längtan när de möter den andlighet som kyrkan representerar, eller om allt bara känns främmande och irrelevant. Jag tänker att de många kristna kyrkorna är en konsekvens av att människor och kulturer världen över är olika och därmed har något olika ingångar till tron. Om det inte känns rätt i den ena kyrkan kan man gå till nästa. Kristen tro är så rik att alla som vill kan finna sin livsväg i den, som leder till samma centrum.
Spjuth underströk slutligen i sin inledning att kristen tro inte primärt handlar om privata erfarenheter utan om kyrkans gemensamma liv. Detta betyder inte att det andliga livet inte är djupt personligt men att det andliga livet gestaltas tillsammans med andra. Allt det som kyrkan handlar om, från att tacka livet i dopet, lovsjunga, lära sig att ge och dela med sig till andra, bekänna sina synder och få förlåtelse, till begravningen, hjälper människan praktiskt att placera in sitt liv i Guds stora sammanhang och verk. Kristen andlighet flyttar fokus från den inre, privata men individualistiska, andligheten till kyrkans gemensamma liv. Kyrkans utmaning är att forma gemenskaper som gestaltar och förmedlar Guds avsikt med allt skapat, som placerar in våra små livshistorier i Guds stora historia.
Abrahamsson började samtalet med det övergripande perspektivet vad gäller kvällens tema: varför ska vi egentligen ägna oss åt teologi? Om vi menar att kristen tro behövs och kan vara en grund för livet som helhet då behövs reflektion, svarade Spjuth. Inte minst just idag tycks det finnas ett stort behov av teologisk reflektion. Med denna plattform för samtalet gick Abrahamsson direkt till en kärna i Bibeln: Vad betyder det att Gud har vänt sitt ansikte till oss? (Se den aronitiska välsignelsen i Fjärde Moseboken 6:24–26.) Innehållet i kristen tro avgörs i hög grad av vad vi har för bild av Gud. Både troende och icke-troende kan relatera till denna bibeltext. Och den som mött Guds lysande ansikte förstår att Gud inte är en konkurrent om vår frihet. Jag undrar: Skulle en människa kunna ha tänkt ut dessa ord som värmt människors hjärtan med inkluderande sken i 3000 år? Universum är ofattbart stort och tomt men även fyllt av gudomlig verklighet, sade Spjuth.
Abrahamsson tog upp ett intressant citat från boken om att människan inte själv kan skapa sig ett meningsfullt liv. Vi har i vår tid en övertro på vår förmåga, till exempel att vi kan bli det vi vill eller att vi kan göra vad vi vill i våra liv. Vi har som fria människor mycket att vara tacksamma för, men denna övertro är också en börda. Kristen tro däremot är en gåva, ingen prestation. Detta gäller mycket annat meningsfullt i livet också, som exempelvis våra barn och andra relationer. Sann frihet är inte valfrihet utan att älska. Den ultimata friheten är inte att kunna välja det jag vill (göra eller köpa). Verklig frihet är mer innehållsbestämt; vi blir fria då livet får ett bestämt innehåll. (Se även Galaterbrevet 5 i Nya testamentet.) Jag påminns om de inledande orden i Gunnel Vallquists bok Till dess dagen gryr: ”Den verkliga friheten: att vilja Guds vilja. Frihet från jagets tyranni lika väl som från yttre påbud.”
Kristen tro berör hela livet. Privat andlighet är ett modernt högmod. Att det största och viktigaste, som berör livet som sådant, skulle vara något privat när människan är en social varelse är ett missförstånd. Vi är beroende av varandra. Vi mognar tack vara andra som delar sina liv med oss. Vi är också sårbara och sköra — autonomi fungerar inte när det inte går bra i livet utan vi behöver varandra. Dessutom: Guds närvaro och ledning förnims ofta genom andra människor som på olika sätt kommer oss till mötes. Kristendomen är tydlig med betydelsen av gemenskap. Jag tänker på bönen som Jesus lär ut (Matteusevangeliet 6:9–13). Den börjar talande nog inte med orden ”Min fader” utan med ”Vår fader”.
Thomas Leyser