Sofia Camnerin och Stefan Söderberg: Att vara medmänniska i coronakrisen

Medusas flotte

Texten är en reflektion efter föredraget Att vara medmänniska i corona-krisen från 20 april 2020.

Denna kväll samtalade Sofia Camnerin och Stefan Söderberg om coronavirus och covid-19 utifrån kristet perspektiv — ändamålsenligt i ett videomöte. Camnerin är teolog och en av kyrkoledarna i Equmeniakyrkan. Söderberg är professor i internmedicin och arbetar med epidemiologiska studier om kardiovaskulär sjukdom vid Umeå universitet. Moderator var Camilla von Below, psykolog och forskare vid Stockholms universitet.

Camnerin inledde med att konstatera att livet är osäkert, ibland mer än annars. Vi är alla sårbara och beroende av varandra (t ex för matleveranser, läkarhjälp, osv), och vi är sammanvävda med allt skapat. Detta ger upphov till lidande. Teologins uppgift är att beskriva människans belägenhet och vem Gud är i allt detta. För att livet är föränderligt måste även vår tolkning vara det. Därför behöver även teologin vara sökande.

Det är viktigt att skilja på onödigt lidande och nödvändigt (i bemärkelsen oundvikligt), underströk Camnerin som talade bl a utifrån sina erfarenheter som förälder till ett barn med dubbla neuropsykiatriska diagnoser. Lidande ska inte heller glorifieras. I dagens coronakris tydliggörs ett spänningsfält mellan det vi inte kan göra något åt och det vi kan göra något åt. Bilder och språk har stor betydelse för förhållningssätt. Det gäller att lyssna efter en ton när vi söker en teologi i krisen. Camnerin menar att det finns en ton som hela tiden är närvarande, som kan ge en ny gryning och kan sätta stopp ibland för onödigt lidande. Tonen kan ibland vara svår att uppfatta, men efter kaoset kan vi se att den hela tiden varit där. Men varför finns det så uppenbart en kraft i lidandet? Jag finner det intressant att detta tycks vara som i naturen där ordning växer ur kaos.

På en föreläsning fick Camnerin en fråga från en gråtande mamma: hur skulle hon hantera det faktum att hon inte kunde skydda sitt barn från faror? Camnerin kunde inte svara då, men som kristen vill hon tro och lita på att Gud är nära barnen. Hon har funnit stöd i sinnesrobönen och vi kan fortsätta kampen mot onödigt lidande. Till mamman vill hon därtill säga: var barmhärtig mot dig själv, så som Gud är barmhärtig. Människans sårbarhet finns med i kristen tro. Ingenting kan dock skilja oss från Guds kärlek. Jag påminns om det Leonard Cohen sjunger i Come Healing: ”And none of us deserving / The cruelty or the grace”.

Söderberg berättar om början av 1980-talet: En märklig lunginflammation upptäcktes i San Fransisco — alla vara homosexuella män. 1983 i Uganda upptäcktes att även heterosexuella personer drabbades av samma sjukdom. Hiv-viruset hade ingen som helst preferens för form av sexualitet.

Söderberg hade hela livet burit på en missionskallelse. Nu kallade EFS: missionsutbildning följde och därefter arbete som läkare i Tanzania. I princip alla som testades till en början var positiva med antikroppar. Nästa steg: hur förmedla en dödsdom på svajig swahili? Säger man ”död” uppfattas det som att man utfärdar en besvärjelse!

Det fanns ingen kunskap om aids och det fanns naturligtvis inget internet för informationsspridning. När kvinnan i kören insjuknade fick hon bära skulden själv. När senare basarna i samma kör och dessutom prästerna insjuknade blev det en chock, men även början till en vändning. Finns det hopp för Afrika vad gäller aids? I västvärlden är insjuknande fortfarande ett mått på utanförskap. I Tanzania är det mer en normalitet.

Rädslans uttryck skiljer sig i Tanzania och Sverige: den är mer oresonlig i Sverige. Kanske beror det på att vi inte längre räknar med risk: ”allt” går att försäkra eller förhandla bort. I Tanzania ligger risken mycket närmare. Död kan drabba imorgon. Tanzania är i vissa avseenden ett bättre land för människor att leva i än Sverige, mer mänskligt på något vis. Jag tänker att det kan vara som vi fick uppleva denna kväll: det gripande gör att vi avlägger masker och är mer närvarande.

Söderberg ser paralleller mellan hiv-epidemin och coronaepidemin. Åtminstone till en början var det hos många en vi-dom-attityd: vad gäller coronaviruset var det kineserna som drabbades, därefter Italienåkarna. Konspirationsteorier dök upp i båda fallen, att en ond makt hade släppt lös viruset. Transporter och människors mobilitet har hjälpt till med smittspridningen. I Tanzania var det gifta män på landet och ogifta kvinnor i städerna som smittades. Och både hiv och coronaviruset härstammar från djur. Epidemier blixtbelyser ojämlikheter i samhället. De rika har råd med mediciner och handsprit samt har gott om utrymme för sig själva för att dämpa smittspridning, men inte den trångbodda familjen i en liten förortslägenhet. Söderbergs personliga upplevelser de senaste veckorna har även de varit liknande de på 1980-talet. Först blev han skrämd men i mötet med patienterna försvann rädslan. Gud tog över och ett oförklarligt lugn infann sig, även i akuta situationer. Efter allt han upplevt kan inte mycket göra honom uppgiven längre; överbeläggningar, materialbrist, mm, kan hanteras.

Von Below konstaterade att lidandet löpt som en röd tråd genom bådas liv. Lidande är en objuden gäst. Att leva som människa är att leva under lidandet. Vi behöver vara varsamma när vi talar med någon annan om dennes lidande. Men det egna lidandet kan vi prata om och det öppnar dörrar för andra, såsom vi fick uppleva denna kväll. Lidande och gemenskap hör ihop hör jag från er båda, sade von Below.

Camnerin menar att lidande gör att vi inte förställer oss och detta gynnar gemenskap, och att komma nära dem vi innerst inne är som människor. Det är ok att vara rädd, även om Jesus säger att vi inte ska vara det. Det är förunderligt hur Gud kan vara som allra närmast när vi är som räddast och lider som mest.

Har det kommit något gott ur kriserna vi talat om? frågade von Below. Vi kan i nuläget inte söka oss till varandra som vi vanligen gör när det är kris. Söderberg hoppas att sjukvården kan omfokusera på kärnverksamheten, i stället för t ex administration och privatisering. Och, apropå låglönejobben: det måste vara fint att jobba med sjuka och äldre. Camnerin önskar att de skulle fördjupa synen att vi alla är lika, att det inte går att upprätthålla skillnader. Det skulle vara den stora ekumeniska berättelsen. Vi skulle få större samhörighet och medmänsklighet trots de sociala avstånd vi måste hålla idag.

Camnerin målar upp en vacker och tänkvärd bild till avslutning: Barnen sitter tillsammans på runda och solvarma stenar vid vattenbrynet, och lyssnar till en sagoröst. Mitt i vardagens brus har de funnit en stilla ton av gemenskap.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *